Av godhet eller dåligt samvete?

Det är frågan som jag idag ställer mig, då min dotter och jag ska åka ända till Tjörn för att hälsa på katten som jag sålde för två månader sedan. Att vi åker dit idag, intalar jag mig iaf, är för att vi ska se att han har det bra och känna att jag faktiskt bryr mig om det. Tolouse skänkte oss mycket glädje, men jag passar inte att ha husdjur och det tog mig några månader att inse det. Alla mina vänner visste det redan och hade i det tysta undrat hur länge jag skulle stå ut. Jag våndades länge över hur barnen skulle ta det och fick lite stryk av min fyraåring: - Dumma mamma, du kan väl inte ge bort Tolouse, han bor ju här. Några veckor tidigare hade han dock uttryckt sig lite annorlunda: -Jag tycker Tolouse ska flytta hem till sin mamma igen. Ungefär så kände jag också, på den nivån gick mina tankar. Vissa dagar fylldes mitt hjärta av något varmt vid åsynen av den lille kissen, men andra dagar översköljdes jag av vrede när kattskrället förstört något. Är idag ändå glad över att jag väntade tills jag hittade ett bättre hem än vårt där det alltid är någon hemma, Tolouse kan gå ut och in som han vill och han har till och med en jämnårig flickvän. Familjen vill ha fler katter, så han slipper dessutom kastrering. Kan en kattkille ha det bättre?!