Jag hör vad du säger, men jag förstår inte

En av grunderna i kommunikation är att det måste finnas en sändare och en mottagare. Det är dessutom bägges ansvar att kommunikationen fungerar. Den som sänder måste se till att mottagaren har möjlighet att ta emot och mottagaren måste vara öppen för budskapet. Ibland är det nästan omöjligt, men då kan man få hjälp av en medlare eller tolk. Helt omöjligt blir det först när viljan att förstå saknas, hur vältalig sändaren än är eller hur väl mottagaren än lyssnar försvinner ändå budskapet. Det räcker inte att den ena parten anstränger sig, man måste samarbeta.
Att ständigt känna sig missförstådd är frustrerande, då man heller inte kan tvinga någon att lyssna eller prata.
Vad och hur gör man när en mottagare ständigt missuppfattar och förvanskar det man försöker förmedla? När det man har att säga dessutom involverar gemensamma barn som drabbas hårt när föräldrarna inte talar samma språk. Sändaren kan naturligtvis välja att bara kommunicera om sådant som mottagaren säkert förstår, men om det då innebär att viktiga saker aldrig dryftas - är det verkligen rätt att agera så bara för att undvika konflikter?
Vad gör man när man lyssnar, men inte förstår hur sändaren tänker? Jag vill verkligen förstå, men undrar om det jag hör är sant - man kan väl inte välja att umgås med sina barn mindre, bara för att det ska bli jobbigare för den andra föräldern?
Det är väldigt enkelt och skönt att skylla ifrån sig, men svårt och jobbigt att ta ansvar. Jag inser att jag har mina begränsningar och känner mig nu tvungen att tvinga fram en lösning, att kräva att en tredje part är med när viktiga beslut fattas rörande mina barn. Vet inte hur jag ska agera utan att göra situationen ännu värre och mer obegriplig än den redan är.

Ensam och stark?

Känner mig idag tillräckligt stark för att vara mamma, men det är knappt. Ensamheten värker i bröstet, jag är inte någons förstahandsval. Jag har vänner, men eftersom jag inte riktigt passar i mallen parmiddag eller singel med spännande jobb och framtidsutsikter, är jag inte den man helst umgås med nuförtiden. Har alltför frekvent kontakt med mitt x och det är absolut inte till min fördel, han tar varje tillfälle i akt att få mig att framstå som värdelös. Försöker att inte ta åt mig, men idag blev det bråk inför barnen och sedan kunde jag inte sluta gråta. Oftast försöker jag dölja att jag är ledsen för barnen - vill inte att de ska må dåligt för min skull, men idag gick det bara inte. Önskar att jag spontant kände att jag kunde ringa till någon som förstår och kan trösta mig, men jag vill framstå som lycklig och balanserad - inte som en hysterisk och besvärlig person, som inte ens vet hur jag ska försörja mig om fem månader... så här sitter jag och tycker fasligt synd om mig själv. Det tänker jag tillåta mig! För mitt liv är inte helt enkelt att leva, men det som inte knäcker stärker.

Klara, färdiga

Det känns som jag ska springa ett långdistanslopp och ivrigt väntar på startskottet. I huvudet har jag planerat hur jag ska disponera tid och möjligheter, för att komma i mål. Det är med spänd förväntan jag avvaktar och undrar, är jag galen eller kommer jag klarar av det? Om jag inte vågar så kommer jag aldrig få veta svaret. Om allting bara hängde på mig vore jag halvvägs redan, men det finns andra faktorer och personer som också är med och avgör resultatet.
När man har för lite tid blir man lätt stressad, men det är nervöst att vänta också. Försöker att inte tänka för mycket, då blir hjärnan kanske överhettad. Känner mig förunderligt lugn ändå, tror hjärtat har övertaget och vet att jag kan lita på mina känslor nu. Hade idag ett möte med en demonisk person, som har makt över min framtid tyvärr, men inte ens det fick mig ur balans. Är stolt över att jag kommit längre på min resa i livet än jag trodde möjligt.

2008 = Hannarias år!

Detta kommer att bli ett fantasktiskt år, jag känner det i hela kroppen.
Vaknade idag för första gången på många år utan bakrus på nyårsdagen, det är skönt. Att inte planera något storslaget på nyårsafton och inte känna mig stressad för det, känns ....stort. Kanske är det egentligen sådana småsaker som gör att man växer i livet, att kunna strunta i konventioner och bara slappna av. Det blev riktigt festligt igår ändå, för vi fick gäster - grannen och hans dotter. Lite gick jag igång med matlagningen, men det var bara roligt - när jag har tid och lust är det en av livets stora njutningar. Grannen ville inte dricka alkohol alls (pga att han inte riktigt mår 100) och därför drack jag bara ett par glas vin. Vi hade roligt och mysigt i alla fall. Finklädda och med en magnum Pommac i finaste glasen kändes nyår som en speciell kväll. Kanske det beror på att jag för första gången inte längtar till ett nytt år utan mål och mening, utan ser hur framtiden är full av möjligheter. Det är festligare än att stå uppklädd till max med champagne i glaset på ett stort party och tänka ut meningslösa nyårslöften ... och hoppas att nästa år åtminstone blir lite bättre än det förra. Tror även att mina barn ser fram emot 2008, de känner säkert att jag har en annan livslust och därför kan ta det lugnt och bara vara mamma - inte superwoman. Helt utan smolk är dock inte min framtida bägare, mitt arbetsliv är inte alls okomplicerat och innan sista ordet är sagt vill jag helst inte tänka för mycket på det idag. Inom en vecka eller två vet jag med större säkerhet hur jag i realiteten ska försörja mig. Nu ska jag bara njuta av att jag är på väg, jag står inte kvar för att det är den lättaste vägen. Jag längtar efter att få arbeta hårt med sådant jag verkligen vill. Mitt nya motto är att tänka mer med hjärtat och sluta vara så förbannat förnuftig. Att vara förnuftig är tråkigt och livet är kort...