Från dörren hördes ett nästan ljudlöst klickande när han försiktigt, för alltid, stängde dörren bakom sig. I hennes huvud lät det som ett öronbedövande dån, som nästan slog hål på hennes trumhinnor.
-Snälla stanna!
Rösten bar inte utan sprack i desperationen.
Hans bestämda steg ekade i trapphuset. Med ett dovt brummande kom hissen upp för att sedan lugnt och långsamt föra honom ned till utgången. Hon hade brutalt tömts på all lust till liv och bestod nu bara av ett tomt skal. Ett stort hål med hölje.
Hon satt kvar blickstilla, som förstenad på knä på golvet i hallen. Hon hade helt patetiskt stått så när hon bönat och bett honom att stanna. I handen kramade hon krampaktigt det lilla silverhjärtat som hon bar runt halsen. Det hade hon med glädje och stolthet haft på sig dag och natt sedan namnsdagen tre månader tidigare. De hade nyligen träffats då, men känslorna hade varit så starka att hon nästan hade tappat andan varje gång de sågs. Halsbandet såg hon som ett tecken på att han kände likadant. Hennes hjärta som fram till alldeles nyss varit stort, varmt och pulserande, verkade nu lika litet, kallt och hårt som det hon höll i sin hand. Smärta och en känsla av förnedring över att ha blivit ratad, for genom hennes kropp som en iskall våg. Det gjorde fruktansvärt ont i nacken när hon slet av kedjan och kastade iväg smycket. Det landade ironiskt nog på den hög av papper som givit henne ett öde, som nu kändes värre än döden.
Allt hade varit helt oskyldigt från hennes sida, men hon hade inte kunnat sluta leka med känslan av att vara åtrådd av sin kollega, som mer och mer detaljerat beskrivit sina starka känslor. Breven hade hon fåfängt sparat, utan en tanke på att de kunde komma att läsas av någon annan.
Imorgon skulle hon ha åkt på kärlekssemester med mannen i sitt liv. Om hon bara inte låtit honom hjälpa till att leta efter passet.
-Va fan är det här?
Han höll breven likt en solfjäder framför henne. Han hade ett virrvarr av sladdar i den andra handen, de hade legat i samma låda och hon hade trott att de signalerade att innehållet i övrigt var lika ointressant. Hon försökte tafatt förklara och försvara, men vilka ord kunde sudda ut dem som han nyss läst?
Hon la sig långsamt raklång på golvet, huvudet kändes för tungt för hennes hals att bära. Känslan av att med ljusets hastighet falla från toppen av allt ner i ett evigt avgrundsdjup blev för mycket. Känslan av total vanmakt och insikten att livet kan ändras på ett ögonblick, svepte in henne i ett susande mörker. Hon hörde mobiltelefonen ringa någonstans långt borta, men hennes viljekraft var inte stark nog.
Håret och tröjan var våta av svett när hon långsamt kom till medvetande igen. Darrande på alla fyra kröp hon sakta mot köket, munnen kändes som fylld av aska. Hon kravlade sig upp mot diskbänken och drack girigt direkt från kranen. Skakande av frossa lät hon nu tårarna strömma fritt och gungade kvidande med armarna om sina ben. Ångesten visste inga gränser och gnyendet övergick i hesa skrik. Önskan om att vrida tiden tillbaka var så stark att det nästan kändes möjligt. Kanske skulle han förstå när han lugnat sig lite och ville lyssna. Orden i breven framstod nu som vulgära och osmakliga. Den förgängliga fåfängan hade förvanskat hennes omdöme och nu fick hon stå sitt kast. Hon rafsade snabbt ihop breven, snubblade ut i trapphuset och slängde dem i sopnedkastet. Tyvärr var det nu för sent, hon hade ju redan låtit det bästa som hänt henne gå samma väg. Ner och ut ur hennes liv.
