Goddag yxskaft del 2

Barnen ska äntligen få spendera lite mer tid med sin pappa, hela nio dagar. Jag kommer att längta ihjäl mig efter några dagar, men i början är det förstås skönt.
En av min dotters vänner ringde och undrade om de kan leka på lördag och jag svarade att hon får fråga pappa - inget konstigt. Trots att jag tyckte att kompisens mamma ska prata direkt med mitt x, tog jag ändå emot en vägbeskrivning som jag lovade att vidarebefodra. Dumt jag vet, men det är man ibland när man ska vara snäll. Tänkte sedan inte mer på det förrän igår då min dotter sa att pappa tycker det blir jobbigt, att både hämta och lämna kompisen och att hon nu känner sig dum och inte vet vad hon ska säga. Jag tycker att föräldrarna ska prata om detta och messar därför kompisens nummer till x (jag höll på i köket och tänkte att det räckte så) ångrar i efterhand att jag alls la mig i. Efter några minuter ringer han:

-Vad f-n håller du på med?
-Vad menar du?
-Är jag så hemsk att du inte ens kan ringa? Skicka sms va!
-Jag håller på med disk och sånt...tänkte att du behövde numret.
-Du har ordnat så att A ska ha med en kompis?!
Här avbryter jag:
-Nej As kompis undrade om de kunde leka och jag sa att hon fick fråga dig. Du har ansvar och bestämmer sådant när hon bor hos dig.
-Jag kan inte både hämta och lämna kompisen. A får prata med dom.
-Det tycker jag att ni föräldrar ska prata om.
-Då struntar vi i det då. Du kan hälsa henne det, att hon inte kan träffa sin kompis.
-Menar du allvar?
-Lös det du, du är ju hennes mamma!!!
click
Efter detta är jag nu tvunget att ha ännu ett samtal som jag önskar slippa. Jag är ju tvungen att förklara för min dotter som naturligtvis undrar:

-Mamma du kan väl ringa och ordna det?
-Nej, jag kan inte det. Du vet att jag gärna hjälper dig annars, men detta är pappas ansvar.
Det är nära att jag ändå gör det, tar det ansvar som han aldrig försått är hans, för min dotters skull. Hon ser förtvivlad ut och börjar nästan gråta.
-Du klarar detta! Ring och säg som det är och fråga om hennes mamma kan skjutsa eller hämta.
-Jag vågar inte,jag känner mig så dum.
-Det har du ingen anledning att göra. Du har inte gjort något fel. Du fixar det!

Vet att min dotter vill vara ifred när hon pratar i telefon och lämnar därför rummet. Efter att hon pratat med sin kompis (som ska prata med sin mamma) ser hon både nöjd och lättad ut. Det ser ut som hon känner att hon kan lita på sig själv, när det gäller det som är viktigt för henne. Även om pappa inte ställer upp på allt han borde så ordnar det sig, med eller utan mammas hjälp.

Tänkte först skriva " jag hoppas och tror" men ändrade mig....Jag VET att jag gjorde rätt. Även om det dåliga samvetet spökar i skepnad av och med en röst lik mitt x:
-Kan du inte ens hjälpa till med det?! -Vad är du för en mamma?! -Är det för mycket begärt?!...
Känner mig varken arg eller ledsen - bara besviken. Han är arg på mig och ser bara ont i allt jag gör och säger. Jag tror tyvärr inte att det kommer bli bättre än så här - han kan iallafall inte längre skuldbelägga mig. Jag känner mig på något sätt äntligen oåtkomlig, fastän det gäller barnen....eller var det kanske pga att det gällde min dotter som jag kunde hålla huvudet kallt och höll mig saklig. Det gjorde honom mycket frustrerad och jag skäms inte när jag skadeglatt tänker:
-Jag har gått vidare och han står kvar och stampar i en grop han grävt själv, men han har inte förstått det ännu och frågan är om han någonsin kommer fatta.

Mördare och/eller hjälte?

TV4 TV

En vanlig måndag

Efter att ledningen avklarat den allmänna informationen till personalen, är det så dags för varje årskurs/avdelning att berätta vad som händer/har hänt:

lärare blev skallad i matsalen...

elev drog kniv mot annan elev...

pistolhot, med attrapp för visso, men ändå...

tre flickor i blodigt slagsmål...

upprepade sextrakasserier - en tjej som alltid blir tafsad på rumpan...

på fredag är det begravning av en före detta elev...igen

Väntar fortfarande på besked

Känns som om jag ärvt min brors våta filt. Jag bär den ständigt över mitt blytunga huvud, med undantag för när jag agerar i min modersroll - det fungerar hyggligt. Känner mig så oerhört trött och nedstämd när jag är ensam, men tillsammans med andra håller jag skenet uppe. Eller kanske är det så att jag då mår mycket bättre, när jag umgås och att det inte är skenet som bedrar. Vet inte, men allt som är vardag och måsten känns som bergsbestigning. Jag måste ju "fixa" det för barnens skull - vill att de ska ha mamma som är trygg, rolig, snäll, stark, vacker....helt enkelt underbar.
"Inget är som väntans tider", har någon dåre sagt. Jag tycker väntans tider stinker och värker. Även om jag inte vill ha ett förutsägbart liv, önskar jag ändå att de närmaste veckorna inte var höljda i dunkel. Mina förhoppningar är inte stora längre och jag har börjat förlika mig med en plan B, som är kortsiktig...men nödvändig just nu.
Tänker börja med att fly några dagar till huvudstaden, kanske ha lite roligt och komma hem starkare.