Gammal goding

Nostalgisk, men fortfarande rätt.

Att ingen gjort detta tidigare

/Users/towe/Desktop/YouTube - NYC Street Musicians Jam with Oasis.webarchive

Min resumé

Med många ben och år i andra branscher har jag nu samlat hela min lekamen, med hjärtat och hjärnan i centrum. Det blir lätt lite fånigt och fullt med floskler när jag ska beskriva mitt nuvarande arbete, men jag har hittat hem, rätt - you name it!

Som svenska- och engelskalärare har jag i tio år vridit och vänt på orden för att kittla elevernas nyfikenhet. Många timmars research har ofta utmynnat i en kort muntlig presentation eller en halv A4-sida. Den delen av arbetet har jag alltid älskat, men med åren har lärare ålagts fler och fler (läs tråkigare) uppgifter. Det kreativa arbetet har fått åsidosättas för det administrativa - till slut kändes mitt yrke långt ifrån det jag valt.

Med ett stort jante-troll på axeln motade jag länge bort känslan av att jag kan skriva bra - ibland till och med bättre än så. Nu vet jag att jag kan beröra, informera och roa med väl valda ord. Det började blygsamt med små kommentarer på andras bloggar - nu har jag en egen. Genom ett positivt antagningsbesked från Academedias Reklamskola som råg i ryggen vågade jag till slut tro och lita på min förmåga. (Kursstarten har tyvärr skjutits upp till januari 2009.) Sökte och började en copykurs på Göteborg Design och skickade mail till en mängd reklambyråer. Till slut nappade en medelstor byrå på copyrookiens vädjan.

Genom att vara ensam i min roll på jobbet har jag det tufft ibland, men lär mig nya saker i ett tämligen högt tempo. Det man måste klarar man om man vill!
Till och med det för många tyngsta skälet till att fortsätta vara lärare - sommarlovet - klarade jag utan abstinens. Jag är själv lite förvånad, men eftersom jag inte saknade skolstarten kunde jag nu njuta av mina två veckors ledighet till fullo. När jag sedan återgick till jobbet kände jag mig lyckligt lottat. Den stora skillnaden är att jag jobbade som lärare, men jag är copywriter.

Intimt

I mitt hus finns det en tvättstuga på varje våningsplan. På min våning finns det tre lägenheter och min ena granne har en egen tvättmaskin. Alltså delar jag och en man i fyrtioårsåldern på vår tvättstuga. (Konstigt egentligen att man fortfarande säger stuga när det alltsom oftast handlar om ett litet rum snarare än ett litet hus.) På väggen hänger det ett schema med tider som man kan fylla i och boka, men det gör inte jag och min granne. Vi talar väldigt sällan med varandra, men på något underligt sätt har vi ändå kommit överens om flera regler. Om maskinen är igång och det finns tydliga tecken på att grannen har för avsikt att tvätta mer, då återkommer jag en annan dag. Ligger det däremot färdigtvättad tvätt i maskinen så lägger jag den i tvättvagnen och stoppar in min smutsiga byk - om inte grannens tvättkorg står där förstås, som en indikation på att han ska tvätta mer. Då återkommer jag en annan dag. Som en stum överenskommelse behandlar han mig och min tvätt likaledes respektfullt. Torktumlaren har också liknande regler såklart. Är det som han lämnat där torrt tar jag ut det, men annars sätter jag på den igen och återkommer en annan dag. Det kanske inte är något märkligt med detta beteende, men ibland känns det väldigt udda att stå där och plocka med hans strumpor och kalsonger - även om de då är rena. Själv torktumlar jag aldrig mina underkläder så den omvända situationen uppstår ju inte och jag undrar ibland om han ens tänker på att en person som han knappt pratar med vet storlek, färg och märke på hans intimaste plagg.

Förklaringen?

Gen kan ge män relationsproblem, det visar en ny studie från Karolinska Institutet och Göteborgs universitet.
Äktenskapsproblem, missnöje i relationen och svårt att komma nära. Förklaringen kan finnas i en genvariant, som mer än var tredje man bär på. Kvinnor till män med genvarianten är mindre nöjda med sin relation än de kvinnor som är gifta med män utan genvarianten, säger Hasse Walum, doktorand vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik och medförfattare till studien.
I studien ingick 2 000 personer, hälften män och hälften kvinnor. Av männen visade det sig att 40 procent bar på en eller två kopior av en genvariant, kallad allel 334. Dessa män kände i genomsnitt svagare band till sin partner, än män utan genvarianten. Dessutom har män med två kopior av genvarianten i dubbelt så stor utsträckning upplevt en äktenskapskris det senaste året, jämfört med dem som saknar allel 334.

saxat ur GP 2008-09-01

Längtan

När tiden är knapp stressar jag för att hinna med att ta det lugnt. Nu när mina barn är två veckor hos sina pappa istället för de vanliga 48 timmarna varannan vecka, känns friheten och lugnet obekvämt. Jag måste verkligen anstränga mig för att njuta av min egna tid. Det är troligtvis ovanan vid att inte ständigt behöva känna ansvar som gör att jag känner mig överflödig. Spenderade helgen i Stockholm, med sällskap av en skön blandning gamla och nya släktingar och vänner. Då kände jag mig bara som en livsnjutare som har förmånen att kunna socialisera, slappa och festa. Då var det lätt att leva! Men nu längtar jag efter mina små och att känna mig otillräcklig, men behövd och älskad.

Lycka är

...när det regnar på första arbetsdagen efter semestern.

När man intet anar.

När man letar vet man inte alltid efter vad. Det är egentligen en känsla som ibland känns väldigt avlägsen och död. Helt plötsligt kan den dock spira och pirra. Personen som väcker känslan behöver egentligen inte vara den som ger den varaktiga lyckan för livet, men bara det att känslan väckts räcker! I alla fall för mig. Jag har känt attraktion på många plan, men ännu inte intellektuellt tydligen. En dryg timmes möte väckte ett intresse jag inte upplevt på jag vet inte hur länge. Kanske är han den rätte, men kanske inte. Jag bryr mig inte just nu, jag bara känner. Kände nåt liknande för ett år sen och det resulterde i en fantastiskt vänskap. Jag trodde verkligen vi var ämnade för varandra, men han ville bara vara min kompis och idag är jag glad för det. Trodde jag var bitter och sur för evigt, men rätt person kan ändra på det och leda till en härlig känsla som inger hopp!

Varför ta en omväg?

Sökte ett jobb för en tid sedan och blev mycket besviken när jag förstod att jag inte ens var utvald för intervju. Tyckte ju att jag var som klippt och skuren för den utannonserade tjänsten. Min kurs i copywriting kunde absolut vara användbar även där. Min 10-åriga dotter fick mig då att inse vad jag höll på med:
- Varför ska du jobba där när det är skriva reklam å sånt du vill göra? undrade hon. Jag hade inget bra svar och det tror jag heller inte hon förväntade sig, hon är så klok den lilla. Nu i efterhand ter det sig självklart att det hade varit dumt att välja ett jobb bara för att det finns och kan passa min sammanlagda kompetens. Nu känns det inte svårt att förstå att det inte var meningen. Nu har jag nämligen fått in en tå i reklambranschen. Det känns fantastiskt att någon tror på mig och ger mig en chans att visa vad jag går för... och det får de kommande veckorna utvisa; för det vet jag inte ens själv ännu. Säkert vet jag att det känns som jag hamnat rätt - äntligen!

I en betraktares ögon

Älvsborgsbron är en stolt byggnad som utstrålar självförtroende. Bron står stadigt på väl grundade pelare, men i mörkret ser man mest de välvda ljusslingorna. Den raka lite mer manliga siluetten på dagen, blir kurvig och kvinnlig på kvällen. Kanske man kan likna bron vid en dragqueen. Den viktiga funktionen en bro har, att binda samman två världar, blir då även bildlig.

Älvsborgsbron är en stolt byggnad som utstrålar självförtroende. Bron står stadigt på väl grundade pelare, men i mörkret ser man mest de välvda, graciösa ljusslingorna. Den raka lite mer manliga siluetten på dagen, blir kurvig och kvinnlig på kvällen. Kanske man kan likna bron vid en dragqueen. Den viktiga funktionen en bro har, att binda samman, blir då även en bildlig.

Vin eller choklad

Idag hade jag festat loss ordentligt och druckit ett halvt glas champagne, mer fick jag inte ner. Det smakade gott, men jag var livrädd att tappa självkontrollen, vilket min forna överkonsumtion av vin ofta lett till. Mörk, minst 60 procentig choklad, gärna från Ecuador, var det enda jag missbrukade nuförtiden. Det sägs ju att summan av lasterna måste vara konstant. Jag var ikväll enligt mina vänner ”mogen nog att prata pension” eftersom jag redan var på väg hem. Det var inte lika roligt som förr att stanna till stängning på krogen. Fastän jag borde, var jag inte rädd när jag lämnade sällskapet för att gå ensam hem. Efter mörkrets inbrott var jag dock mycket vaksam och alltid beredd på det värsta, med pepparspray i väskan. Det vimlade av festsugna människor på gatorna, överallt var det liv och rörelse. Så länge jag rörde mig bland folk kände jag mig någorlunda trygg. Trots det blev jag fullständigt skräckslagen när han dök upp framför mig. ”Hej! Länge sen.” Han sträckte fram armen och klappade mig på kinden. Hans andedräkt stank sprit och gamla strumpor. Jag ryggade tillbaka likt en stegrande häst. ”Försvinn!” Jag kände hur det sved i skinnet där han nyss rört mig. Några unga killar som just passerade såg misstänksamt på honom och kanske var det därför han smet iväg in på en krog. Jag stod som träffad av blixten och hämtade andan, mitt hjärta slog så snabbt och hårt, som om någon ettrigt boxade mig. ”Kanske borde jag ta en taxi?” Men det skulle ta lång tid att hitta en ledig nu och jag ville skynda mig hem. ”Jag haffar en på vägen”, intalade jag mig själv när jag gick så fort jag kunde utan att börja springa, en impuls som kändes svår att kontrollera. Den kalla vinden svepte bort en del av rädslan, fyllde luftrör och lungor. Axlarna spändes och drogs hastigt uppåt mot öronen, som av en magnetisk kraft. ”Kylan gör oss nordbor fula” hade alltid min farmor sagt. Med blicken i gatan och nacken böjd för att exponera så lite hud som möjligt för att behålla värmen, finns ingen utstrålning. I detta nu struntade jag dock fullständigt i min eventuella attraktionskraft, önskade snarare att jag kunde se groteskt ful ut. Vinden tycktes mojna mellan de ståtliga fasaderna, när jag svängde in på en mindre gata. Jag försökte slappna av, men kroppen ville inte lyda. Det obehagliga mötet ekade fortfarande i min kropp, med frusna darrningar. Ett sedan länge bortglömt sug väcktes plötsligt till liv då en ung skäggprydd man, helt ovetande om effekten, blåste ut cigarettrök precis när vi möttes. Jag tvärstannade och den goda rösten som förgäves försökte stoppa mig, drunknade i gnisslet från en buss som bromsade in. Då jag ett ögonblick tidigare passerat 7-Eleven, hade den forna lasten varit ett avslutat kapitel. Det doftade sött och gott av kaffe, kardemumma, kanel och choklad, jag kunde nästan förnimma en lugn, lite hemtrevlig känsla, men suget efter gift bestod. ”Marlboro Silver tack.” Det var lite märkligt att säga det, men begäret var nu större än förnuftet. ”49 kronor, tack.” Det hade blivit lite dyrare sedan sist kunde jag konstatera. Jag kom ihåg att köpa en tändare också, en ny barnsäker konstruktion, röd för 15 kronor. För att snabbt få fram en cigg slet jag girigt av plasten och det lilla foliepappret. Första blosset smakade inte gott, jag kunde inte komma ihåg att det någonsin smakat så äckligt. Beskt och bittert i en vidrig kombination. Röken rev likt rostig taggtråd i halsen och jag hostade våldsamt. Suget efter någon slags effekt gjorde att jag ändå fortsatte dra halsbloss efter halsbloss, tills jag nästan brände mig då glöden nått filtret. Först nu insåg jag vad jag hade gjort. ”Fan!” svor jag tyst för mig själv och som bot för det dumt gjorda, slängde jag både cigarettpaketet och tändaren och skyndade mig vidare.
En omväg kändes som en billig livförsäkring, ville inte gå där jag var ensam. Den breda allén var ständigt trafikerad på bägge sidor, men jag undrade ändå om en bilist skulle hinna se vad som händer på trottoaren. Det verkade som alla hade väldigt bråttom och jag upplevde att jag nästan var osynlig, men någon bakom såg mig. Jag kände mig som en levande darttavla, där stickande blickar kastades. Mina näsborrar vidgades för att få vittring, men jag vågade inte vända mig om. Jag började småspringa och genom trafikbruset tyckte jag mig höra andra steg som också ökade takten, men jag vände mig inte om. Vid åsynen av en liten folksamling på trottoaren, saktade jag ner. Tack vare rökförbudet inne hängde det lite folk utanför restaurangen jag hade som granne. Trots den relativt korta sträcka jag sprungit, var blodsmaken i munnen lika stark som efter ett maratonlopp. Då jag var för ivrig att snabbt komma in, slog jag fel kod några gånger. Blev nervös när plötsligt alla rökarna fimpat och återvände in, till slut blev det rätt och det surrade till högst behagligt i låset. När porten slog igen bakom mig kände jag mig äntligen säker. Jag stod stilla tills jag andades normalt igen och lät axlarna sjunka. Med lätta steg sprang jag de två trapporna upp till min lägenhet. Den opersonliga lukten av slarvig städning, rent men ändå dammigt där det inte syns – som korridoren på ett billigt hotell, kändes härlig. Den signalerade faran över, om ett ögonblick skulle jag vara i hemmets trygga vrå. Snart skulle jag stå i mitt badrum klädd i pyjamas och borsta tänderna, för att sedan tryggt krypa ner under det fluffiga duntäcket. Den här kvällen och det mardrömslika återseendet, skulle kännas avlägset och overkligt.
Då jag skulle sticka nyckeln i låset tyckte jag att det lät som om någon annan fanns i trapphuset. Likt känslan av ett järngrepp i nacken, som blixtsnabbt, smärtsamt sprider sig, ryckte jag till. Nyckelknippan for i golvet och hjärtat började återigen galoppera i bröstet. Kallsvetten gjorde att jag började hacka tänder och för att kunna lyssna försökte jag hålla andan. Käkmusklerna krampade när jag famlade efter mina nycklar på golvet. Då slocknade ljuset och jag vrålade av skräck. Lamporna tändes igen och någon närmade sig uppför trappan. I några evighetslånga sekunder stod jag som stelfrusen med fötter av bly. ”Vad skriker du för?” sluddrade min granne som kom släntrande. Han såg ut att ha haft en mycket tung och blöt kväll, men verkade dimmigt lycklig. Strax bakom, snubblande på höga klackar, kom en ung, söt och lätt överförfriskad flicka. Jag försökte svara, men utan luft kan man inte forma ord. Det började snurra i huvudet av syrebrist, när jag insåg att jag fortfarande höll andan. Efter några djupa andetag, med pannan vilande mot den svala skrovliga betongväggen kunde jag fokusera igen. Jag hade nästan kissat på mig nyss och nu var behovet att snabbt komma till toaletten väldigt påtagligt. Paret fortsatte mödosamt upp till nästa våningsplan. Efter några skakiga försök lyckades jag till slut låsa upp min dörr och kunde rusa in. I sista stund fick jag ner byxorna och kunde slappna av. Det kändes som all spänning och oro i kroppen också rann ut i toaletten. När jag spolat och tvättade händerna såg jag mig i spegeln och anade samtidigt en skugga som rörde sig hastigt i rummet bakom mig. Hjärtat sjönk ner till magen och de bildade tillsammans en smärtsam isklump. Likt en reflex stängde jag och låste dörren. Jackan och stövlarna hade jag fortfarande på mig. Förgäves kände jag i mina fickor efter mobiltelefonen. Jag såg mig om och kunde snabbt konstatera, att jag hade slängt väskan på hallgolvet. En smak av metall och galla spred sig i munnen och plötsligt vände det sig i magen. Känslan av vanmakt överrumplade mig och jag sjönk långsamt ihop i pölen av kräks. En lätt, men ändå bestämd knackning hördes. ”Kom ut när du är klar, jag väntar på dig.”

Less is more

Blev otroligt inpirerad av detta:

http://www.wired.com/culture/design/multimedia/2006/11/sixwords?slide=1&slideView=3

Beror kanske på att jag fastnat i mitt novellskrivande, fyra sidor med spännande innehåll känns omöjligt att prestera just nu. Dead-line nästa torsdag, så jag hoppas inspirationen att skriva längre än sex ord återkommer snart.

Erase and rewind – please!

Från dörren hördes ett nästan ljudlöst klickande när han försiktigt, för alltid, stängde dörren bakom sig. I hennes huvud lät det som ett öronbedövande dån, som nästan slog hål på hennes trumhinnor.
-Snälla stanna!
Rösten bar inte utan sprack i desperationen.
Hans bestämda steg ekade i trapphuset. Med ett dovt brummande kom hissen upp för att sedan lugnt och långsamt föra honom ned till utgången. Hon hade brutalt tömts på all lust till liv och bestod nu bara av ett tomt skal. Ett stort hål med hölje.
Hon satt kvar blickstilla, som förstenad på knä på golvet i hallen. Hon hade helt patetiskt stått så när hon bönat och bett honom att stanna. I handen kramade hon krampaktigt det lilla silverhjärtat som hon bar runt halsen. Det hade hon med glädje och stolthet haft på sig dag och natt sedan namnsdagen tre månader tidigare. De hade nyligen träffats då, men känslorna hade varit så starka att hon nästan hade tappat andan varje gång de sågs. Halsbandet såg hon som ett tecken på att han kände likadant. Hennes hjärta som fram till alldeles nyss varit stort, varmt och pulserande, verkade nu lika litet, kallt och hårt som det hon höll i sin hand. Smärta och en känsla av förnedring över att ha blivit ratad, for genom hennes kropp som en iskall våg. Det gjorde fruktansvärt ont i nacken när hon slet av kedjan och kastade iväg smycket. Det landade ironiskt nog på den hög av papper som givit henne ett öde, som nu kändes värre än döden.

Allt hade varit helt oskyldigt från hennes sida, men hon hade inte kunnat sluta leka med känslan av att vara åtrådd av sin kollega, som mer och mer detaljerat beskrivit sina starka känslor. Breven hade hon fåfängt sparat, utan en tanke på att de kunde komma att läsas av någon annan.
Imorgon skulle hon ha åkt på kärlekssemester med mannen i sitt liv. Om hon bara inte låtit honom hjälpa till att leta efter passet.

-Va fan är det här?
Han höll breven likt en solfjäder framför henne. Han hade ett virrvarr av sladdar i den andra handen, de hade legat i samma låda och hon hade trott att de signalerade att innehållet i övrigt var lika ointressant. Hon försökte tafatt förklara och försvara, men vilka ord kunde sudda ut dem som han nyss läst?

Hon la sig långsamt raklång på golvet, huvudet kändes för tungt för hennes hals att bära. Känslan av att med ljusets hastighet falla från toppen av allt ner i ett evigt avgrundsdjup blev för mycket. Känslan av total vanmakt och insikten att livet kan ändras på ett ögonblick, svepte in henne i ett susande mörker. Hon hörde mobiltelefonen ringa någonstans långt borta, men hennes viljekraft var inte stark nog.
Håret och tröjan var våta av svett när hon långsamt kom till medvetande igen. Darrande på alla fyra kröp hon sakta mot köket, munnen kändes som fylld av aska. Hon kravlade sig upp mot diskbänken och drack girigt direkt från kranen. Skakande av frossa lät hon nu tårarna strömma fritt och gungade kvidande med armarna om sina ben. Ångesten visste inga gränser och gnyendet övergick i hesa skrik. Önskan om att vrida tiden tillbaka var så stark att det nästan kändes möjligt. Kanske skulle han förstå när han lugnat sig lite och ville lyssna. Orden i breven framstod nu som vulgära och osmakliga. Den förgängliga fåfängan hade förvanskat hennes omdöme och nu fick hon stå sitt kast. Hon rafsade snabbt ihop breven, snubblade ut i trapphuset och slängde dem i sopnedkastet. Tyvärr var det nu för sent, hon hade ju redan låtit det bästa som hänt henne gå samma väg. Ner och ut ur hennes liv.

Av godhet eller dåligt samvete?

Det är frågan som jag idag ställer mig, då min dotter och jag ska åka ända till Tjörn för att hälsa på katten som jag sålde för två månader sedan. Att vi åker dit idag, intalar jag mig iaf, är för att vi ska se att han har det bra och känna att jag faktiskt bryr mig om det. Tolouse skänkte oss mycket glädje, men jag passar inte att ha husdjur och det tog mig några månader att inse det. Alla mina vänner visste det redan och hade i det tysta undrat hur länge jag skulle stå ut. Jag våndades länge över hur barnen skulle ta det och fick lite stryk av min fyraåring: - Dumma mamma, du kan väl inte ge bort Tolouse, han bor ju här. Några veckor tidigare hade han dock uttryckt sig lite annorlunda: -Jag tycker Tolouse ska flytta hem till sin mamma igen. Ungefär så kände jag också, på den nivån gick mina tankar. Vissa dagar fylldes mitt hjärta av något varmt vid åsynen av den lille kissen, men andra dagar översköljdes jag av vrede när kattskrället förstört något. Är idag ändå glad över att jag väntade tills jag hittade ett bättre hem än vårt där det alltid är någon hemma, Tolouse kan gå ut och in som han vill och han har till och med en jämnårig flickvän. Familjen vill ha fler katter, så han slipper dessutom kastrering. Kan en kattkille ha det bättre?!

Jag hör vad du säger, men jag förstår inte

En av grunderna i kommunikation är att det måste finnas en sändare och en mottagare. Det är dessutom bägges ansvar att kommunikationen fungerar. Den som sänder måste se till att mottagaren har möjlighet att ta emot och mottagaren måste vara öppen för budskapet. Ibland är det nästan omöjligt, men då kan man få hjälp av en medlare eller tolk. Helt omöjligt blir det först när viljan att förstå saknas, hur vältalig sändaren än är eller hur väl mottagaren än lyssnar försvinner ändå budskapet. Det räcker inte att den ena parten anstränger sig, man måste samarbeta.
Att ständigt känna sig missförstådd är frustrerande, då man heller inte kan tvinga någon att lyssna eller prata.
Vad och hur gör man när en mottagare ständigt missuppfattar och förvanskar det man försöker förmedla? När det man har att säga dessutom involverar gemensamma barn som drabbas hårt när föräldrarna inte talar samma språk. Sändaren kan naturligtvis välja att bara kommunicera om sådant som mottagaren säkert förstår, men om det då innebär att viktiga saker aldrig dryftas - är det verkligen rätt att agera så bara för att undvika konflikter?
Vad gör man när man lyssnar, men inte förstår hur sändaren tänker? Jag vill verkligen förstå, men undrar om det jag hör är sant - man kan väl inte välja att umgås med sina barn mindre, bara för att det ska bli jobbigare för den andra föräldern?
Det är väldigt enkelt och skönt att skylla ifrån sig, men svårt och jobbigt att ta ansvar. Jag inser att jag har mina begränsningar och känner mig nu tvungen att tvinga fram en lösning, att kräva att en tredje part är med när viktiga beslut fattas rörande mina barn. Vet inte hur jag ska agera utan att göra situationen ännu värre och mer obegriplig än den redan är.

Ensam och stark?

Känner mig idag tillräckligt stark för att vara mamma, men det är knappt. Ensamheten värker i bröstet, jag är inte någons förstahandsval. Jag har vänner, men eftersom jag inte riktigt passar i mallen parmiddag eller singel med spännande jobb och framtidsutsikter, är jag inte den man helst umgås med nuförtiden. Har alltför frekvent kontakt med mitt x och det är absolut inte till min fördel, han tar varje tillfälle i akt att få mig att framstå som värdelös. Försöker att inte ta åt mig, men idag blev det bråk inför barnen och sedan kunde jag inte sluta gråta. Oftast försöker jag dölja att jag är ledsen för barnen - vill inte att de ska må dåligt för min skull, men idag gick det bara inte. Önskar att jag spontant kände att jag kunde ringa till någon som förstår och kan trösta mig, men jag vill framstå som lycklig och balanserad - inte som en hysterisk och besvärlig person, som inte ens vet hur jag ska försörja mig om fem månader... så här sitter jag och tycker fasligt synd om mig själv. Det tänker jag tillåta mig! För mitt liv är inte helt enkelt att leva, men det som inte knäcker stärker.

Klara, färdiga

Det känns som jag ska springa ett långdistanslopp och ivrigt väntar på startskottet. I huvudet har jag planerat hur jag ska disponera tid och möjligheter, för att komma i mål. Det är med spänd förväntan jag avvaktar och undrar, är jag galen eller kommer jag klarar av det? Om jag inte vågar så kommer jag aldrig få veta svaret. Om allting bara hängde på mig vore jag halvvägs redan, men det finns andra faktorer och personer som också är med och avgör resultatet.
När man har för lite tid blir man lätt stressad, men det är nervöst att vänta också. Försöker att inte tänka för mycket, då blir hjärnan kanske överhettad. Känner mig förunderligt lugn ändå, tror hjärtat har övertaget och vet att jag kan lita på mina känslor nu. Hade idag ett möte med en demonisk person, som har makt över min framtid tyvärr, men inte ens det fick mig ur balans. Är stolt över att jag kommit längre på min resa i livet än jag trodde möjligt.

2008 = Hannarias år!

Detta kommer att bli ett fantasktiskt år, jag känner det i hela kroppen.
Vaknade idag för första gången på många år utan bakrus på nyårsdagen, det är skönt. Att inte planera något storslaget på nyårsafton och inte känna mig stressad för det, känns ....stort. Kanske är det egentligen sådana småsaker som gör att man växer i livet, att kunna strunta i konventioner och bara slappna av. Det blev riktigt festligt igår ändå, för vi fick gäster - grannen och hans dotter. Lite gick jag igång med matlagningen, men det var bara roligt - när jag har tid och lust är det en av livets stora njutningar. Grannen ville inte dricka alkohol alls (pga att han inte riktigt mår 100) och därför drack jag bara ett par glas vin. Vi hade roligt och mysigt i alla fall. Finklädda och med en magnum Pommac i finaste glasen kändes nyår som en speciell kväll. Kanske det beror på att jag för första gången inte längtar till ett nytt år utan mål och mening, utan ser hur framtiden är full av möjligheter. Det är festligare än att stå uppklädd till max med champagne i glaset på ett stort party och tänka ut meningslösa nyårslöften ... och hoppas att nästa år åtminstone blir lite bättre än det förra. Tror även att mina barn ser fram emot 2008, de känner säkert att jag har en annan livslust och därför kan ta det lugnt och bara vara mamma - inte superwoman. Helt utan smolk är dock inte min framtida bägare, mitt arbetsliv är inte alls okomplicerat och innan sista ordet är sagt vill jag helst inte tänka för mycket på det idag. Inom en vecka eller två vet jag med större säkerhet hur jag i realiteten ska försörja mig. Nu ska jag bara njuta av att jag är på väg, jag står inte kvar för att det är den lättaste vägen. Jag längtar efter att få arbeta hårt med sådant jag verkligen vill. Mitt nya motto är att tänka mer med hjärtat och sluta vara så förbannat förnuftig. Att vara förnuftig är tråkigt och livet är kort...