Nu får det vara nog!

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att konfrontera dig ordentligt med det mest påtagliga av dina problem, men jag liksom du hittar ursäkter för att stoppa huvudet i sanden. Vi är bra på att spela charader i vår familj och jag tror att du tycker det är i sin ordning, bara allt verkar ok på ytan. Jag vet att du har det väldigt jobbigt och att du upplever att livet ibland varit hårt mot dig, men berättigar det dig att ständigt kränka oss andra? Vi som är de personer som du säger dig älska. Jag tror inte egentligen att du vet vad riktig kärlek är - den är nämligen villkorslös och följs inte av eftergifter eller tacksamhetsskuld. Javisst du kan vara givmild och tjänstvillig, men det blir inget värt då du ständigt påminner oss om vad du gjort. I en familj ska man hjälpa varandra när man kan, för att man vill - inte för att man måste.
Dessutom är inget som någon annan gör värt någonting i dina ögon - om du inte pratar med någon utomstående och kan skryta lite, det gillar du. Däremot är det sällan du ger direkt beröm eller uppskattning, då är du bättre på att skämta nedlåtande om vad vi gör eller hur vi ser ut.
Att du alltid måste racka ner på allt och alla för att själv framstå i bättre dager är något jag ofta upplever som extremt pinsamt. När jag var liten trodde jag på allt du sa, men det var länge sedan nu...
Det du måste förstå är att du skadar din omgivning genom ditt sätt att vara och att det är oförsvarbart. Du måste söka hjälp för att ta reda på vad det är som driver dig till att göra så här. Bara för att du mår dåligt ska du inte låta det gå ut över oss andra. Om du bara erkänner att du faktiskt har problem så kommer vi alla att stötta och hjälpa dig. Vi vill vara en fungerande kärleksfull familj. Med det som mål kanske du kan ta tag i detta nu, innan det är för sent.
Jag vet att du sörjer att du och min bror inte talat med varandra på många år, men det kommer inte att lösa sig av sig självt. Som det nu är kommunicerar inte heller din yngsta dotter särskilt gärna med dig längre. Hon mår så dåligt och du försöker inte ens att förstå, utan skyller din vana trogen problemen på henne. Ja hon har problem, men till skillnad från dig så vet hon det och går därför till en kurator varje vecka. Det är bl.a. ditt beteenede som drivit min lillasyster till att skära sig själv! Jag blev ledsen och förtvivlad när hon berättade detta för mig, men tyvärr blev jag inte ett dugg förvånad. Att bo med en person som har alkoholproblem och därför ofta är aggressiv och saknar förmågan till att känna verklig empati är fruktansvärt nedbrytande. Att detta är ett rop på hjälp måste väl ändå t.o.m. du förstå. Min lillasyster mår bättre just nu och hon är starkare än både jag och min bror var i den åldern, men snälla pappa jag ber dig... utamana inte ödet längre nu!

Detta är i stora drag vad jag skulle vilja säga, men det krävs mycket kraft och mod för att verkligen göra det. Jag ska göra ett försök på tisdag, när jag slutar tidigt och min syster och mamma inte är hemma. Vet inte vad jag är rädd för egentligen - arg blir han ju ändå alltid. Är förstås rädd att det ska gå ut över mina barn, att dom inte kan träffa sina morföräldrar. Vet att jag ändå måste göra detta nu - har skjutit upp det alltför länge.

En kartong kvar...

Det är naturligvis inte en lattjolajbanlåda jag sparat till sist. Där finns säkert en massa viktiga papper som jag just nu är ovetande om. Hade väl tänkt att allt skulle vara i ordning nu och det är ju viktigt enligt feng shui att man har ordning även bakom de stängda dörrarna. Tyvärr är jag en obotlig tidsoptimist, men jag ska ta tag i det imorgon. Hade nog kanske kunnat leva upp till mina egna förväntningar, om jag inte tvingats åka till IKEA för andra gången den här veckan idag. Köpte en ny säng (m.m.) i onsdags som levererades i torsdags. Packade glad i hågen upp mina paket och blev en aning besviken då bäddmadrassen luktade lite skumt. Kunde omöjligt sova i min säng första natten. Somnade av ren utmattning andra natten, men när jag igår tvingade mig själv att sova i mitt latex-stinkande (tror det var det som luktade) sovrum insåg jag att det inte skulle funka. Min reklamation togs emot av en riktig surkart, men jag hade aldrig lämnat varuhuset om jag inte fått byta madrass. I natt ska jag sova gott i mitt välvädrade sovrum som doftar gott av nytvättade lakan. God natt!

Confession

Det tar emot att erkänna, men ja, jag ger mina barn halv- och helfabrikat till middag...ofta! Tidigare i mitt liv skedde det sällan och jag talade inte gärna om det - utan skämdes lite. Ville gärna att sinnebilden av mig var en italiensk mama som lagade all mat med kärlek. Trots att jag vet att mina barn inte uppskattar hemlagad mat mer än tid med sin vanliga svenska mamma, får jag dåligt samvete när jag inte lever upp till mina egna förväntningar på mig själv. Tycker nu att detta med matlagningen är ett növändigt ont som jag måste skriva om, för att rättfärdiga att jag och tiden helt enkelt inte räcker till. Jag lever ensam med två barn, som bara bor hos pappa varannan helg. Jag är nyinflyttad och det har varit lite problematiskt, vi har fortfarande kartonger kvar. Jag börjde jobba förra veckan, med allt vad det innebär. Jag måste köra runt halva stan för att lämna på dagis, min son har ännu inte fått plats i den nya stadsdelen. Vet egentligen inte varför jag överhuvudtaget tycker det är nödvändigt att förklara mig, men känner att jag mår lite bättre nu. Imorgon ska barnen hämtas av mormor och om dom har tur kanske vi kan äta hemlagad middag där också. På fredag ska vi försöka packa upp det sista och få ordning på vårat hem, det blir väl pizza då. Kanske lagar jag något spännande, kulinariskt på lördag...tacos eller nåt. Dom som känner mig vet att jag tycker det är fusk-matlagning och på gränsen till snabbmat. Det är ju bara att fräsa lite köttfärs och hacka grönsaker. Barnen kommer dock att bli glada, min son älskar att göra (och äta) guacamole. Dessutom kan vi kanske spela spel och se på en film. Italiensk matlagning á la Jamie Oliver får jag ägna mig åt senare i livet igen.

Tack!

Du gjorde mig glad idag, eller redan igår faktiskt. Fastän jag ändrade på något som vi bestämt, kunde vi fortsätta prata, vi kom överens om att det var bra för barnen att komma hem till mig lite tidigare idag. Även om det var på mitt initiativ, så kändes det ändå som vi båda tog beslutet. Jag är faktiskt stolt (ja, jag kommer inte på något mer passande ord) över dig. Oftast när jag föreslår något brukar du undra över mina avsikter, men nu kände jag att vi båda, tillsammans tänkte på barnens bästa.
Att du sedan, utan att tveka, tog med dig verktyg och hjälpte mig att borra i betongväggar i barnens rum, gör att jag verkligen tror att du nu vill samarbeta med mig. För barnen kändes det också bra och tryggt, att se att vi kan vara fungerande skilda föräldrar som inte bråkar.
Vi kommer inte alltid att komma överens, men om vi hjälps åt kan vi kanske sluta gräla i onödan och istället diskutera och komma fram till lösningar, som är bra för barnen och fungerar för oss båda.
Känner nu att du kanske inte hatar mig trots allt och att vi kan vara vänner.
J

the end

Olikheter kan vara charmiga till att börja med, men de får inte regera mentalt. Då tar känslorna bokstavligen slut, när all kraft går åt till att försöka förstå och bli förstådd. För fem år sedan hade äktenskapet ett tillfälligt uppsving. Borde dock ha insett att förhållandet var dödsdömt sen länge, men viljan kan vara starkare än förnuftet. Detta resulterade i att jag äntligen blev gravid igen och min underbare son kom till välden. Lycklig över undret som skett, slutade jag för en tid att ifrågasätta vad som var fel. Inget kan väl vara det när man håller sitt ljuvligt doftande barn i famnen och man lovar att helt säkert att skydda honom från allt av ondo.
Skulle idag varken kunna se mina barn i ögonen eller mig själv i spegeln och le om jag inte slutligen gett upp...släppt taget.
Vi var inte ämnade för varandra och jag hade känt det en längre tid, men förnekat den känslan plats i mitt medvetande för att orka leva med mig själv.

Nu var det dags, nu skulle det ske.
Försökte förringa det jag berättat för en av mina bästa vänner, några veckor tidigare när han i all välmening frågade:
-Hur har ni det egentligen? Det var bara vi som var vakna, det var årets första dag. Raketerna var uppskjutna, champagnen urdrucken och jag var onykter.
-Vad menar du? sluddrade jag och försökte se oförstående ut.
-Jag ser ju att du mår dåligt, fortsatte han och jag kunde plötsligt inte hejda mig. Jag berättade allt.... nästan. Min vän var nog beredd på en del av det han fick höra - han blev inte förvånad, men han såg ibland så beklämd ut att jag nästan slutade berätta. Det kunde jag inte, Pandoras ask var öppen.
Nästa dag när alla som sovit över i mina vänners hus började vakna till liv, låg jag stilla och tittade på den sovande mannen bredvid mig. Jag kände ingenting annat än sorg över att det som kunde varit bra, men aldrig tillräckligt bra egentligen, nu snart skulle vara över. Inte en chans fanns nu att reparera det som varit chanslöst från början. Om jag bara hade varit ärlig mot mig själv, kanske vi båda hade levt i lyckliga förhållanden nu med personer som vi kunde kommunicera med. Att istället intala sig att alla har det så här ibland; gräset är inte grönare; det är otacksamt att inte vara nöjd med det man har; tänk på barnen; tänk på barnen.... Dåliga ursäkter för att stanna i ett dåligt förhållande!
Vid frukostbordet kunde jag inte se min vän i ögonen och gjorde mitt bästa för att i övrigt agera normalt. Det var inga problem att dölja mitt sinnestillstånd för mannen, han har aldrig lagt märke till sådant och om han gjort det har han inte undrat. Svårast var det med min väns livskamrat, som även hon är min kamrat. En mycket observant person (på gott och ont ibland) som naturligtvis fått ta del av det nattliga samtalet av sin man och nu ville fråga mig saker, men ville vänta tills jag tog initiativet....det gjorde jag inte, istället låtsades jag som inget hade hänt. Allt var som vanligt, jag drack för mycket igår och pratade därför lite för mycket...jag trodde inte någon var förvånad - det var ju inget ovanligt.
Det tog nästan två veckor innan hon till slut ringde mig och undrade inte om utan när vi kunde ses. Hon lät mig inte komma med undanflykter om att jag hade lite mycket för mig. Efter en stunds dividerande kring dagar och tider som inte passade, fick jag slutligen bestämma och valde:
-Lunch på fredag blir bra. Jag kan inte beskriva de känslor jag hade före, under och efter vårt samtal annat än som befriande.
Nu har jag sagt detta, nu är det sant på riktigt. Inte bara något som jag funderar på och som håller på att bryta mig sönder och samman känslomässigt.

Nu var det dags,nu skulle det ske.
Plötsligt blev jag väldigt strukturerad, ringde en annan väninna för att berätta vad jag skulle göra och fråga om min dotter kunde sova hos henne och hennes jämnåriga tjejer.
-Det går bra, svarade hon inte alls förvånat. Fortsatte vidare till sonens dagis och vi gick tillsammans till ytterligare en väninna. Vi fikade och jag pratade om det som skulle ske till kvällen och inga förvånade ögonbryn höjdes heller här. Först nu blev jag nervös, skulle hämta min dotter på fritids och jag var livrädd att hon skulle märka att något var i görningen. Barn har en förmåga att känna det på sig. Hon blev som tur var väldigt glad och uppspelt över att få sova över hos sina kompisar. När jag senare lämnade henne så tror jag ändå att hon kunde se att jag var orolig och lite stressad, men det hade jag i och för sig varit alltför ofta den senaste tiden...
Mannen märkte förstås ingenting när han kom hem. Vi åt middag och han småpratade (vilket fantastiskt trist och passande ord) om hur hans dag varit. Jag hoppades nästan att han skulle se på mig att något var fel och fråga mig om det. Naturligtvis gjorde han inte det och jag var inte förvånad.
Eftersom jag inte riktigt visste hur mannen skulle reagera, ville jag vänta tills vår son sov, tryggt... ovetande om sina ändrade framtidsplaner.

Nu var det dags. Nu skulle det ske.
Nu skulle jag säga det...göra det....säga delete....goodbye....tack, men nej tack.....ja vad säger man?
Jag kommer faktiskt helt ärligt inte ihåg exakt vad jag sa.
-Jag orkar inte mer nu...det fungerar inte längre...
Har egentligen bara gjort slut själv en gång tidigare i mitt liv, annars har jag blivit dumpad eller så har det runnit ut i sanden (ett alldeles för vackert uttryck med tanke på innebörden).
Det hela kändes som en usel film, med ett riktigt dåligt slut.
Mannen blev förvånad och förbannad!
Hur kunde jag bara göra så här?
-Så hemskt hade vi det väl inte?!
-Kunde du inte sagt att du kände så här?
-Du ska inte tro att det blir annorunda med någon annan!
-Barnen - tänk på barnen!
Försökte svara, men visste att det var lönlöst att försöka få mannen att förstå, att alla de gånger han tystat mig med:
-Måste du älta?! varit försök till kommunikation.

Idag känner jag ibland fortfarande sorg över det som kunde varit, men bitterheten har långsamt börjat lossa greppet om mitt förfrusna hjärta. Hoppas nu att jag har turen att i framtiden träffa en själsfrände, som jag kan kommunicera med. När en lyckas dörr stängs öppnas en annan. Det måste ju vara så, annars vore allt meningslöst och det är omöjligt. Tror innerligt på att meningen med livet är att vara lycklig med sig själv och andra.

Flyttstädning

Flyttade idag in i en slarvigt städad lägenhet och är väldigt störd över det. Det är så himla taskigt att lämna gamla makaroner mm i köket, diverse blä under badkaret, lite smuts här och där - inte bara i hörnen. Om jag vetat detta hade jag kunnat fixa det, innan jag flyttade in. Jag vet att världen inte enbart befolkas av snälla människor, men blir ändå ledsen och tar det personligt (fråga mig inte varför) att någon kan vara så egoistisk.
Tycker dock inte bara synd om mig själv, är helt nöjd med den nya bostaden för övrigt. Eller nej, inte helt nöjd! Den ska målas om också, luktar gammal cigarettfimp, men jag är ganska nöjd ändå. Hade dom förra hyresgästerna inte rökt, så hade jag fått leva med deras val av färg och tapeter.
Det finns för- och nackdelar med mycket, men inte med allt. Kommer inte på någon fördel med att flytta in i en smutsig lägenhet. Tror inte det finns någon. Kan i och för sig inte komma på någon nackdel med att jag ska åka på semester i övermorgon och att det förhoppningsvis är väldigt välstädat och dessutom nymålat när jag kommer hem igen.