Varför ta en omväg?

Sökte ett jobb för en tid sedan och blev mycket besviken när jag förstod att jag inte ens var utvald för intervju. Tyckte ju att jag var som klippt och skuren för den utannonserade tjänsten. Min kurs i copywriting kunde absolut vara användbar även där. Min 10-åriga dotter fick mig då att inse vad jag höll på med:
- Varför ska du jobba där när det är skriva reklam å sånt du vill göra? undrade hon. Jag hade inget bra svar och det tror jag heller inte hon förväntade sig, hon är så klok den lilla. Nu i efterhand ter det sig självklart att det hade varit dumt att välja ett jobb bara för att det finns och kan passa min sammanlagda kompetens. Nu känns det inte svårt att förstå att det inte var meningen. Nu har jag nämligen fått in en tå i reklambranschen. Det känns fantastiskt att någon tror på mig och ger mig en chans att visa vad jag går för... och det får de kommande veckorna utvisa; för det vet jag inte ens själv ännu. Säkert vet jag att det känns som jag hamnat rätt - äntligen!

I en betraktares ögon

Älvsborgsbron är en stolt byggnad som utstrålar självförtroende. Bron står stadigt på väl grundade pelare, men i mörkret ser man mest de välvda ljusslingorna. Den raka lite mer manliga siluetten på dagen, blir kurvig och kvinnlig på kvällen. Kanske man kan likna bron vid en dragqueen. Den viktiga funktionen en bro har, att binda samman två världar, blir då även bildlig.

Älvsborgsbron är en stolt byggnad som utstrålar självförtroende. Bron står stadigt på väl grundade pelare, men i mörkret ser man mest de välvda, graciösa ljusslingorna. Den raka lite mer manliga siluetten på dagen, blir kurvig och kvinnlig på kvällen. Kanske man kan likna bron vid en dragqueen. Den viktiga funktionen en bro har, att binda samman, blir då även en bildlig.

Vin eller choklad

Idag hade jag festat loss ordentligt och druckit ett halvt glas champagne, mer fick jag inte ner. Det smakade gott, men jag var livrädd att tappa självkontrollen, vilket min forna överkonsumtion av vin ofta lett till. Mörk, minst 60 procentig choklad, gärna från Ecuador, var det enda jag missbrukade nuförtiden. Det sägs ju att summan av lasterna måste vara konstant. Jag var ikväll enligt mina vänner ”mogen nog att prata pension” eftersom jag redan var på väg hem. Det var inte lika roligt som förr att stanna till stängning på krogen. Fastän jag borde, var jag inte rädd när jag lämnade sällskapet för att gå ensam hem. Efter mörkrets inbrott var jag dock mycket vaksam och alltid beredd på det värsta, med pepparspray i väskan. Det vimlade av festsugna människor på gatorna, överallt var det liv och rörelse. Så länge jag rörde mig bland folk kände jag mig någorlunda trygg. Trots det blev jag fullständigt skräckslagen när han dök upp framför mig. ”Hej! Länge sen.” Han sträckte fram armen och klappade mig på kinden. Hans andedräkt stank sprit och gamla strumpor. Jag ryggade tillbaka likt en stegrande häst. ”Försvinn!” Jag kände hur det sved i skinnet där han nyss rört mig. Några unga killar som just passerade såg misstänksamt på honom och kanske var det därför han smet iväg in på en krog. Jag stod som träffad av blixten och hämtade andan, mitt hjärta slog så snabbt och hårt, som om någon ettrigt boxade mig. ”Kanske borde jag ta en taxi?” Men det skulle ta lång tid att hitta en ledig nu och jag ville skynda mig hem. ”Jag haffar en på vägen”, intalade jag mig själv när jag gick så fort jag kunde utan att börja springa, en impuls som kändes svår att kontrollera. Den kalla vinden svepte bort en del av rädslan, fyllde luftrör och lungor. Axlarna spändes och drogs hastigt uppåt mot öronen, som av en magnetisk kraft. ”Kylan gör oss nordbor fula” hade alltid min farmor sagt. Med blicken i gatan och nacken böjd för att exponera så lite hud som möjligt för att behålla värmen, finns ingen utstrålning. I detta nu struntade jag dock fullständigt i min eventuella attraktionskraft, önskade snarare att jag kunde se groteskt ful ut. Vinden tycktes mojna mellan de ståtliga fasaderna, när jag svängde in på en mindre gata. Jag försökte slappna av, men kroppen ville inte lyda. Det obehagliga mötet ekade fortfarande i min kropp, med frusna darrningar. Ett sedan länge bortglömt sug väcktes plötsligt till liv då en ung skäggprydd man, helt ovetande om effekten, blåste ut cigarettrök precis när vi möttes. Jag tvärstannade och den goda rösten som förgäves försökte stoppa mig, drunknade i gnisslet från en buss som bromsade in. Då jag ett ögonblick tidigare passerat 7-Eleven, hade den forna lasten varit ett avslutat kapitel. Det doftade sött och gott av kaffe, kardemumma, kanel och choklad, jag kunde nästan förnimma en lugn, lite hemtrevlig känsla, men suget efter gift bestod. ”Marlboro Silver tack.” Det var lite märkligt att säga det, men begäret var nu större än förnuftet. ”49 kronor, tack.” Det hade blivit lite dyrare sedan sist kunde jag konstatera. Jag kom ihåg att köpa en tändare också, en ny barnsäker konstruktion, röd för 15 kronor. För att snabbt få fram en cigg slet jag girigt av plasten och det lilla foliepappret. Första blosset smakade inte gott, jag kunde inte komma ihåg att det någonsin smakat så äckligt. Beskt och bittert i en vidrig kombination. Röken rev likt rostig taggtråd i halsen och jag hostade våldsamt. Suget efter någon slags effekt gjorde att jag ändå fortsatte dra halsbloss efter halsbloss, tills jag nästan brände mig då glöden nått filtret. Först nu insåg jag vad jag hade gjort. ”Fan!” svor jag tyst för mig själv och som bot för det dumt gjorda, slängde jag både cigarettpaketet och tändaren och skyndade mig vidare.
En omväg kändes som en billig livförsäkring, ville inte gå där jag var ensam. Den breda allén var ständigt trafikerad på bägge sidor, men jag undrade ändå om en bilist skulle hinna se vad som händer på trottoaren. Det verkade som alla hade väldigt bråttom och jag upplevde att jag nästan var osynlig, men någon bakom såg mig. Jag kände mig som en levande darttavla, där stickande blickar kastades. Mina näsborrar vidgades för att få vittring, men jag vågade inte vända mig om. Jag började småspringa och genom trafikbruset tyckte jag mig höra andra steg som också ökade takten, men jag vände mig inte om. Vid åsynen av en liten folksamling på trottoaren, saktade jag ner. Tack vare rökförbudet inne hängde det lite folk utanför restaurangen jag hade som granne. Trots den relativt korta sträcka jag sprungit, var blodsmaken i munnen lika stark som efter ett maratonlopp. Då jag var för ivrig att snabbt komma in, slog jag fel kod några gånger. Blev nervös när plötsligt alla rökarna fimpat och återvände in, till slut blev det rätt och det surrade till högst behagligt i låset. När porten slog igen bakom mig kände jag mig äntligen säker. Jag stod stilla tills jag andades normalt igen och lät axlarna sjunka. Med lätta steg sprang jag de två trapporna upp till min lägenhet. Den opersonliga lukten av slarvig städning, rent men ändå dammigt där det inte syns – som korridoren på ett billigt hotell, kändes härlig. Den signalerade faran över, om ett ögonblick skulle jag vara i hemmets trygga vrå. Snart skulle jag stå i mitt badrum klädd i pyjamas och borsta tänderna, för att sedan tryggt krypa ner under det fluffiga duntäcket. Den här kvällen och det mardrömslika återseendet, skulle kännas avlägset och overkligt.
Då jag skulle sticka nyckeln i låset tyckte jag att det lät som om någon annan fanns i trapphuset. Likt känslan av ett järngrepp i nacken, som blixtsnabbt, smärtsamt sprider sig, ryckte jag till. Nyckelknippan for i golvet och hjärtat började återigen galoppera i bröstet. Kallsvetten gjorde att jag började hacka tänder och för att kunna lyssna försökte jag hålla andan. Käkmusklerna krampade när jag famlade efter mina nycklar på golvet. Då slocknade ljuset och jag vrålade av skräck. Lamporna tändes igen och någon närmade sig uppför trappan. I några evighetslånga sekunder stod jag som stelfrusen med fötter av bly. ”Vad skriker du för?” sluddrade min granne som kom släntrande. Han såg ut att ha haft en mycket tung och blöt kväll, men verkade dimmigt lycklig. Strax bakom, snubblande på höga klackar, kom en ung, söt och lätt överförfriskad flicka. Jag försökte svara, men utan luft kan man inte forma ord. Det började snurra i huvudet av syrebrist, när jag insåg att jag fortfarande höll andan. Efter några djupa andetag, med pannan vilande mot den svala skrovliga betongväggen kunde jag fokusera igen. Jag hade nästan kissat på mig nyss och nu var behovet att snabbt komma till toaletten väldigt påtagligt. Paret fortsatte mödosamt upp till nästa våningsplan. Efter några skakiga försök lyckades jag till slut låsa upp min dörr och kunde rusa in. I sista stund fick jag ner byxorna och kunde slappna av. Det kändes som all spänning och oro i kroppen också rann ut i toaletten. När jag spolat och tvättade händerna såg jag mig i spegeln och anade samtidigt en skugga som rörde sig hastigt i rummet bakom mig. Hjärtat sjönk ner till magen och de bildade tillsammans en smärtsam isklump. Likt en reflex stängde jag och låste dörren. Jackan och stövlarna hade jag fortfarande på mig. Förgäves kände jag i mina fickor efter mobiltelefonen. Jag såg mig om och kunde snabbt konstatera, att jag hade slängt väskan på hallgolvet. En smak av metall och galla spred sig i munnen och plötsligt vände det sig i magen. Känslan av vanmakt överrumplade mig och jag sjönk långsamt ihop i pölen av kräks. En lätt, men ändå bestämd knackning hördes. ”Kom ut när du är klar, jag väntar på dig.”