Tack!

Jag har varit vilsen länge nu, men ändå vetat vad jag vill. Den lilla jante-tomten som suttit på min axel, kan jag äntligen borsta bort. Det jag tror jag är bra på, tycker även andra att jag duger till. Att bli antagen till en kurs i copywriting är ett kvitto för mig på att jag duger. Jag har länge vetat att jag älskar ord och vad man kan säga både med och mellan raderna. Att kommentera på andras bloggar och få andras kommentarer på mina poster, har gett mig självförtroende nog att faktiskt våga tro på min egen förmåga att kunna beröra med ord.
In i det sista trodde jag att jag hade fel - att jag missbedömt mig själv. Att beskedet dröjde berodde tyvärr på, att för få tillräckligt bra hade sökt och därför får jag vänta till augusti innan kursen kan börja. Ska försöka utnyttja detta till min fördel. Har någon tips på hur jag kan förbereda mig?

Goddag yxskaft - del 3

-Jävla pucko! har jag lust att skrika i örat på dig, men det är bortkastad energi då huvudet ändå är tomt och det man säger verkar obemärkt slinka ut. Istället avslutar jag samtalet med:
-Nej nu måste jag sluta, ska laga mat. Sedan lägger jag på innan du hinner svara, för jag vet att en meningslös konversation är i antågande. Där all skuld ska läggas på mig - jag som hade mage att skilja mig från dig. Hur kunde jag tro att du skulle låta livet gå vidare, utan att ständigt påminna mig om detta svek?! Nu har det snart gått två år och jag vet inte om jag ska hoppas på att du kommer över det.
Fastän jag vet att du aldrig kommer erkänna det, ens för dig själv, är det du ensam som bär ansvaret för vad du gör med din tid. Var, hur och med vem du väljer att spendera den. Att våra barn ibland undrar varför du inte träffar dem oftare, borde du inte bli förvånad över. Att vårt äldsta barn faktiskt är modig och vågar ifrågasätta, om än på ett sätt som kanske inte är så genomtänkt (men hey hon är 9 år) är något som man som förälder ska vara tacksam över. Du (och din mamma också för all del) tänker inte över vad som sägs speciellt länge, med er logik är det självklart jag som har pratat om att du egentligen inte tycker om barnen tillräckligt och försöker köpa deras kärlek för pengar. Inte för en sekund har ni funderat på varför jag skulle prata på det viset med barnen. Att jag ibland tänker liknande tankar erkänner jag, men att skada barnen genom att förtala deras far är inte till gagn för någon.
Mitt bagage med skuldkänslor orkar jag numera bära - väskorna har blivit färre och innehållet fluffigare och lättare. Dina väskor får du däremot klara av själv, hämta en vagn eller kör dem på din flakmoppe. Jag har inte packat åt dig och ansvarar inte för innehållet.

Hej igen!

Plötsligt händer det... nu vet jag vad jag ska bli när jag blir STOR!!!

http://www.academedia.se/STARTSIDA/FöretagDiplom/Diplomutbildning/AcadeMediaReklambyråskolaGöteborg/Copywriter/tabid/448/Default.aspx

Skriver mer en annan dag - idag är jag trött, men GLAD!

En milstolpe

Tänk att vi klarade det... äntligen!
Jag vet att jag ibland kan vara impulsiv och snart ångrar mig, men inte idag.
När jag förberedde middagen (ingen fusk-matlagnign idag: limemarinerad kycklingfilé med bulgur, tsatziki pch morötter) tänkte jag på att det skulle räcka till fler. Du skulle ju ändå hämta A efter skridskoträningen och lämna henne här, så jag tvekade inte när jag messade: Du får gärna äta med oss. Inget märvärdigt egentligen, men ändå stort för oss, att du tyckte det var ok att kommunicera via sms, svarade: Ja tack och att vi uppförde oss som de bra föräldrar vi kan vara tillsammans - även nu när vi inte är det.

En bra dag

Idag har jag haft en perfekt söndag med mina barn.
Vi vaknade lagom tidigt och tog det ganska lugnt, sedan åt vi en mysig frukost tillsammans. Tvn stod på, men vi busade mest med katten och pratade lite om vad vi ska göra på nyår... kanske åker vi till England. Jag har pratat om städning några dagar, men min dotter påminde mig om att jag inte gjort något åt dammråttorna - så vi städade en stund. Vi tog bara det värsta och det är ett framsteg för mig. Jag kan ibland vänta väldigt länge med att städa, för att när jag väl gör det ska allt göras - puh! Känns fantastiskt skönt att låta ribban ligga lågt ibland. Drog några låtar på Sing Star och det var roligt, fastän min dotter vann hela tiden:-D
När det så var dags för lunch hade jag ingen lust att laga mat och diska, så vi åkte till stan. Det var rikgtigt mysigt att NK redan julpyntat i skyltfönstren.
Jag skäms inte ens att berätta att vi åt på McD, men båda barnen fick en påse morötter! Efter den kulinariska upplevelsen köpte jag en cafelatte på bästa stället i stada. När vi nästan var vid bilen hörde jag någon som ropade mitt namn och det tog ett ögonblick innan jag kände igen henne och hennes man. Vi har inte setts på säkert 10 år, men hon hade nyligen sett mig på Facebook (älskar fenomenet) och kände därför genast igen mig. Vi ska höras och ses - det ser jag verkligen fram emot, vi hade galet roligt sist vi umgicks.
Väl hemma städade jag ett av badrummen (ganska noga) utan knot - jag brukar bli förbannad när jag städar, men jag kände mig riktigt nöjd.
Oftast när jag bokat träningstid på söndagar brukar jag av någon anledning avboka i sista stund, men inte idag inte. Tog med mig minstingen som gillar barnpassningen. Provade ny aktivitet - Bodyvive, man ska hålla en liten boll mellan handflatorna under nästan hela passet - det var annorlunda och jag hoppas att det känns imorgon.
Efter middagen, disken och lite tvättsortering satte jag mig i soffan bredvid min stora lilla tjej, som tittade på kanal 9 - ett program om romerska fornlämningar i England. Blev först förvånad över hennes val av program, men sedan intresserad. Vi drack te och jag svarade så gott jag kunde på min dotters vetgiriga frågor. När det nästan var läggdags lekte vi kurragömma och det var roligare än jag egentligen vill erkänna. Kände mig grymt nöjd när barnen för tredje gången tittade i klädkammaren och inte ens skymtade mig bakom några långa plagg längst in.
Önskar att fler dagar kändes så här när dom nästan var slut, men om alla dagar kändes härliga skulle man troligtvis inte uppskatta dom lika mycket.
Tänker stänga av mobilen när jag går och lägger mig. Ingen dåre ska få förstöra känslan jag har nu, den vill jag vakna med imorgon.

Ska jag vara rädd nu?

Lördag morgon kl. 03.06 ringer mobilen. Jag svarar utan att se efter vem det är.
I mitt sömndruckna tillstånd är "samtalet", som varar i 21 sek, slut innan jag fattar att jag fått en utlösning i örat! Jag som trodde att telefonsex handlade om tvåvägskommunikation. Naturligtvis var numret dolt och jag vet inte vad som är värst, om det är någon jag träffat eller inte...

Meningen

Tror att det finns en mening med allt som sker, men inte att det är förutbestämt - det vore för trist. Har nu förlikat mig med min nuvarande situation och är medveten om hur bra jag faktiskt har det. Under två månader kan jag jobba om det behövs och jag har lust, samtidigt kan jag fundera på framtiden i lugn och ro. Det finns så många möjligheter i livet om man bara är öppen och man har lite tur... och träffar rätt människor vid rätt tillfälle. Möten är det som gör livet intressant. Livet är inte förutsägbart och det är oftast underbart (att det inte är förutsägbart alltså - jag har inte fått lyckopiller och jiddrar), ibland kan det vara tufft att inte få möjligheten att göra det man tror man vill. Så här i efterhand är jag inte längre ledsen, utan inser att det jag trodde var min grej, inte riktigt är det. Istället ska jag försöka förverkliga några av mina riktiga drömmar... kanske går det vägen... kanske inte. Just nu känns det dock som jag t.o.m. kan kombinera drömmarna. Får väl se om det är meningen.

Livet går vidare

"Just idag är jag stark, just idag mår jag bra..." (Kenta)
Det hjälper inte att tycka synd om sig själv, så nu ska jag sluta med det. Kanske finns det en mening med det som sker, för egentligen om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, så har jag andra drömmar. Dom ska jag försöka förverkliga istället, men jag tänker göra det i det tysta (förutom att jag nu skriver då) och inte bry mig ett dugg om vad andra tycker och tänker. Går det inte vägen behöver jag inte förklara mig heller. Min plan B känns helt ok nu, det är bara kortsiktigt. Jag går tillbaka till mitt gamla jobb i januari. På minussidan finns lönen och det faktum att jag inte är chefens favorit. På plussidan finns elever och kollegor som saknar mig - det är en fördel med att sluta, då får man höra att man är uppskattad. Fram till årskiftet tänker jag hanka mig fram med extrajobb på krogen, jag tycker det är kul att bära tallrikar igen. Slitsamt, men ändå härligt - alla måste samarbeta och det gör mycket för stämningen.

Pausade här en stund i skrivandet för att göra en ansiktsbehandling....och livet går verkligen vidare. Är nu några timmar senare, närmare en av mina drömmar än jag någonsin varit.
Ett av livets goda är att man inte vet vad som ska hända, ett annat är att livet hela tiden innehåller möten med nya människor som kan, om man är öppen och har lite tur, ändra tillvaron till det bättre. Är nu sugen på att tala om vad det handlar om, men tänker njuta av att må bra istället.

Goddag yxskaft del 2

Barnen ska äntligen få spendera lite mer tid med sin pappa, hela nio dagar. Jag kommer att längta ihjäl mig efter några dagar, men i början är det förstås skönt.
En av min dotters vänner ringde och undrade om de kan leka på lördag och jag svarade att hon får fråga pappa - inget konstigt. Trots att jag tyckte att kompisens mamma ska prata direkt med mitt x, tog jag ändå emot en vägbeskrivning som jag lovade att vidarebefodra. Dumt jag vet, men det är man ibland när man ska vara snäll. Tänkte sedan inte mer på det förrän igår då min dotter sa att pappa tycker det blir jobbigt, att både hämta och lämna kompisen och att hon nu känner sig dum och inte vet vad hon ska säga. Jag tycker att föräldrarna ska prata om detta och messar därför kompisens nummer till x (jag höll på i köket och tänkte att det räckte så) ångrar i efterhand att jag alls la mig i. Efter några minuter ringer han:

-Vad f-n håller du på med?
-Vad menar du?
-Är jag så hemsk att du inte ens kan ringa? Skicka sms va!
-Jag håller på med disk och sånt...tänkte att du behövde numret.
-Du har ordnat så att A ska ha med en kompis?!
Här avbryter jag:
-Nej As kompis undrade om de kunde leka och jag sa att hon fick fråga dig. Du har ansvar och bestämmer sådant när hon bor hos dig.
-Jag kan inte både hämta och lämna kompisen. A får prata med dom.
-Det tycker jag att ni föräldrar ska prata om.
-Då struntar vi i det då. Du kan hälsa henne det, att hon inte kan träffa sin kompis.
-Menar du allvar?
-Lös det du, du är ju hennes mamma!!!
click
Efter detta är jag nu tvunget att ha ännu ett samtal som jag önskar slippa. Jag är ju tvungen att förklara för min dotter som naturligtvis undrar:

-Mamma du kan väl ringa och ordna det?
-Nej, jag kan inte det. Du vet att jag gärna hjälper dig annars, men detta är pappas ansvar.
Det är nära att jag ändå gör det, tar det ansvar som han aldrig försått är hans, för min dotters skull. Hon ser förtvivlad ut och börjar nästan gråta.
-Du klarar detta! Ring och säg som det är och fråga om hennes mamma kan skjutsa eller hämta.
-Jag vågar inte,jag känner mig så dum.
-Det har du ingen anledning att göra. Du har inte gjort något fel. Du fixar det!

Vet att min dotter vill vara ifred när hon pratar i telefon och lämnar därför rummet. Efter att hon pratat med sin kompis (som ska prata med sin mamma) ser hon både nöjd och lättad ut. Det ser ut som hon känner att hon kan lita på sig själv, när det gäller det som är viktigt för henne. Även om pappa inte ställer upp på allt han borde så ordnar det sig, med eller utan mammas hjälp.

Tänkte först skriva " jag hoppas och tror" men ändrade mig....Jag VET att jag gjorde rätt. Även om det dåliga samvetet spökar i skepnad av och med en röst lik mitt x:
-Kan du inte ens hjälpa till med det?! -Vad är du för en mamma?! -Är det för mycket begärt?!...
Känner mig varken arg eller ledsen - bara besviken. Han är arg på mig och ser bara ont i allt jag gör och säger. Jag tror tyvärr inte att det kommer bli bättre än så här - han kan iallafall inte längre skuldbelägga mig. Jag känner mig på något sätt äntligen oåtkomlig, fastän det gäller barnen....eller var det kanske pga att det gällde min dotter som jag kunde hålla huvudet kallt och höll mig saklig. Det gjorde honom mycket frustrerad och jag skäms inte när jag skadeglatt tänker:
-Jag har gått vidare och han står kvar och stampar i en grop han grävt själv, men han har inte förstått det ännu och frågan är om han någonsin kommer fatta.

Mördare och/eller hjälte?

TV4 TV

En vanlig måndag

Efter att ledningen avklarat den allmänna informationen till personalen, är det så dags för varje årskurs/avdelning att berätta vad som händer/har hänt:

lärare blev skallad i matsalen...

elev drog kniv mot annan elev...

pistolhot, med attrapp för visso, men ändå...

tre flickor i blodigt slagsmål...

upprepade sextrakasserier - en tjej som alltid blir tafsad på rumpan...

på fredag är det begravning av en före detta elev...igen

Väntar fortfarande på besked

Känns som om jag ärvt min brors våta filt. Jag bär den ständigt över mitt blytunga huvud, med undantag för när jag agerar i min modersroll - det fungerar hyggligt. Känner mig så oerhört trött och nedstämd när jag är ensam, men tillsammans med andra håller jag skenet uppe. Eller kanske är det så att jag då mår mycket bättre, när jag umgås och att det inte är skenet som bedrar. Vet inte, men allt som är vardag och måsten känns som bergsbestigning. Jag måste ju "fixa" det för barnens skull - vill att de ska ha mamma som är trygg, rolig, snäll, stark, vacker....helt enkelt underbar.
"Inget är som väntans tider", har någon dåre sagt. Jag tycker väntans tider stinker och värker. Även om jag inte vill ha ett förutsägbart liv, önskar jag ändå att de närmaste veckorna inte var höljda i dunkel. Mina förhoppningar är inte stora längre och jag har börjat förlika mig med en plan B, som är kortsiktig...men nödvändig just nu.
Tänker börja med att fly några dagar till huvudstaden, kanske ha lite roligt och komma hem starkare.

Att få besked

Att få en reservplats är som att få skriftligt på att man nästan duger. Känns sådär!
Får skylla mig själv, då jag inte bifogat arbetsintyg pga att jag missuppfattat informationen och trodde att jag kunde lämna in det senare. Klantigt av mig! Är nu så besviken på mig själv att det värker. Har idag naturligtvis lämnat in bevis på att jag faktiskt jobbat i minst sex år och får våndas och hoppas några veckor till...

the girlfriend

Vi hade haft en underbart kul kväll, tjejmiddagar tenderar att alltid lämna en känsla av välbehag dagen efter, även om huvudet värker av överkonsumtion från kvällen före. Som vanligt hade flera av gästerna sovit över i mina vänners stora hus, där de alltsom oftast har generösa tillställningar. Alla hade bjudit på sig själva, berättat om pinsamma ögonblick, allvarliga stunder, framtidsdrömmar.... Flera gånger under kvällen hade vi varit tvungna att byta samtalsämne, när vi vår vana trogen talat om barnen. Barn och fasta fungerande relationer (undantaget pikanta detaljer om sex) är tabu-ämnen på dessa tillställningar. Ytterligare ett "ämne" som verkligen är nono, är när man uttrycker sig för vuxet (=låter gammal), vi vill ju låtsas att vi fortfarande är de unga, roliga, spännande och snygga tjejer vi varit. Kunde i och för sig snabbt konstatera och facineras av hur snygga alla mina väninnor fortfarande var. Naturligtvis vackra både på ut- och insidan. Alla var klädsamt solbrända och semester-känslan lyste i allas ögon, svensk sommar när den är som bäst påverkar oss nordbor både mentalt och ytligt.
Jag skulle åka till ön som jag lärt mig att älska och hata under mina år med mannen, men även tiden före honom hade den en plats i mitt hjärta. Barnen var där med sin pappa över helgen och jag skulle kombinera hämtningen nästa dag, med att gå på en stor fest min bror bjudit mig till på en mindre ö utanför ön. Min bror arbetade på en av öns bättre restauranger och hade tillsammans med några vänner ordnat ett jättekalas. Det kändes som livet var rättvist! Jag hade haft roligt igår kväll och nu skulle jag på fest igen, samtidigt som jag fick en legitim anledning till att stanna lite längre på ön - skulle sova hos min bror på soffan. Jag kände mig äventyrlig och fri! Det här är mitt nya liv...mitt nya jag...oj vad jag mår bra....
Perfekt att få ha lite roligt för mig själv innan jag hämtar barnen, det är ju viktigt att jag mår bra, då blir jag en bättre mamma.
-Du jag måste berätta en sak, sa värdinnan. Hon såg obekväm ut och det brukar hon aldrig göra.
-Min man träffade ditt x och han har tydligen flickvän...sen i maj.
-Vad bra! utbrast jag spontant och jag tror att jag menade det, men jag blev väldigt fövånad. Mannen hade kört hårt med mina skuldkänslor och jag hade verkligen tyckt synd om honom. Jag hade haft dåligt samvete i flera månader nu, men varför hade han inte förändrats om han nu var lycklig med en ny kvinna?
-Hon är bara 25år och jobbar på en krog på ön, fortsatte min vän, samtidigt som hon försökte läsa min reaktion.
Lika gammal som jag när vi träffades för 11 år sedan, konstaterade jag för mig själv, men utåt visade jag bara hur bra jag tyckte det var för honom.
-Nu behöver ju jag inte ha dåligt samvete om jag träffar nån ikväll! sa jag och försökte se flörtig ut.
-Ta det lite lugnt, sa vännerna lite oroligt.
-Nej, det tänker jag inte göra!
Ingen sa emot mig nu, men jag kände att de inte förstod hur bra jag mådde och hur bra detta var för mig, Jag intalade mig att nu skulle allt bli bra, mannen var lycklig igen. Jag kunde sluta tycka synd om honom och nu kunde jag också börja leta...inte efter något seriöst, men lite närhet kunde inte skada efter mer än ett halvt år i celibat.
De flesta på festen var ju naturligtvis mycket yngre än jag, i den åldern jag varit när jag säsongsarbetat på ön. En del var ändå bekanta och många hälsade glatt på mig och tyckte det var roligt att se mig igen. Några hade saknat mig på ön. En varm känsla spred sig i kroppen, jag skyndade på den lite med att beställa en hel flaska champagne som jag delade med min brors flickvän. Livet är härligt - jag ska nog mest dricka champagne i fortsättningen - det passar mig i mitt nya liv! När jag dansade hade jag hela tiden radarn på, fanns det här någon som skulle kunna tänkas ge mig det jag trodde att jag behövde just då?! De flesta var ointressanta eller ointresserade, men min brors kompis från huvudstaden kunde ju vara lite spännande, tänkte jag när jag hastigt blev presenterad för honom....
Det blev som jag ville, men den tillfälliga känslan av tillfredsställelse byttes snart mot självförakt - en känsla jag övat mycket på under mina år som fru. Vet inte varför jag trodde att allt var så enkelt, ha lite roligt och sedan gå vidare. Jag insåg att jag fallit in i gamla mönstrer - det ska minsanna vara rättvist! Kunde mannen så kunde väl jag! Det blev ju dock inte samma sak, han hade ett relativt fast förhållande, men jag hade bara tagit för mig av en tillfällig förbindelse. Visste redan hur mannen skulle reagera om han visste, han skulle inte tveka en sekund - utan tillrättavisa mig för mitt olämpliga beteende och på hans ö dessutom. Oansvarigt! Min skuldtripp visste inga gränser. Andningen nära hyperventilation...
Min räddning blev att träffa barnen, mina fantastiska ungar som jag gjort livet så komplicerat för. Tillsammans med dem kunde jag inte visa hur dåligt jag mådde egentligen och efter år av övning i att trycka undan mina negativa känslor, var det inga problem att visa upp en relativt trygg fasad.
Min dotter såg lika obekväm ut som min väninna gjort dagen innan. Jag såg att det var något som hon ville prata om, men inte riktigt visste om hon vågade - mamma kunde ju bli ledsen. Till slut ledde jag samtalet i den rikningen, för att underlätta för henne.
-Pappa har en flickvän som han är kär i! mumlade hon med blicken fäst i bordet mellan oss.
-Ja, jag vet. Det är väl roligt? Då är ju han lycklig nu! babblade jag glättigt för att övertyga henne om att det var ok. Hon såg på mig med undrande ögon, men jag trodde och hoppades att hon kände, att jag ville att hon skulle känna sig trygg och glad trots den nya vändning hennes liv - mot hennes vilja - tagit.
Naturligtvis har mannen inte förändrats alls, fastän han har sin flickvän kvar. Är ändå tacksam för att han har den tryggheten, vill inte ens tänka på hur han hade varit om han levt ensam och bitter. De har varit tillsammans länge nu, så det verkar ju onekligen seriöst. Barnen tycks gilla henne och utifrån det de berättar verkar hon vara snäll mot dem. Det är ju det enda som är viktigt egentligen, men det finns en sak som stör mig. Hon vägrar att träffa mig. Jag tycker det är lite märkligt och faktiskt oförskämt - jag har försökt få åtminstone hälsa på henne ett antal gånger. Kan naurligtvis ana varför, förmodligen tror hon väl att jag har horn, svans och huggtänder. Har dock bestämt mig för stt strunta i det nu, inte bränna mer energi på sådant jag inte har möjlighet att påverka. Ska fokusera på det som jag kan ändra till det bättre. När jag väl får träffa flickan ska jag utan problem dementera den demoniska bild hon troligen har av mig. Har bestämt mig för att bli både mer positiv och framåt - ta för mig och våga chansa. Om jag inte lyckas ska jag göra mitt bästa för att inte nedslås och definitivt sluta med att ta alla motgångar personligt.

Äntligen!!!

När man tror att det inte kan bli värre

Egentligen började det redan förra veckan, med en hormonstinn femtonåring som inte vet var gränserna går. Min taktik att ignorera hans anspelnigar på sex och inte ge honom uppmärksamhet för sitt dåliga uppförande fungerade tydligen inte. Igår var det dags igen och jag fortsatte med samma taktik. Resultatet blev det omvända mot vad jag hoppats på, hans sexuella trakasserier eskalerade till grövre påhopp. Kommentarer bakom min rygg om mitt "ass" och hur mina jeans sitter skulle jag kunnat ha överseende med och struntat i, men diskussioner kring hurvida jag har många kondomer i min väska och att om han ska lämna klassrummet måste jag gå med till grupprummet ensam och informationen att han är mycket välutrustad, högljudda utläggningar om hur bra det är att knulla innan man spelar match, uppvisning av porrfilm i hans telefon osv osv... det blev för mycket! Jag borde ha lämnat klassrummet, men ville för alla andras skull fortsätta arbeta med det jag planerat. Kan i efterhand känna att det var korkat, men det är svårt att veta vad som är bäst i en absurd situation. Han fick inte med sig de andra, men de skrattade tvunget. Jag tror att dom tycker han är äcklig, jag är ju faktiskt gammal nog att vara deras mamma och lite till. Några av killarna har tom pratat med sin mentor, mest för att tala om att dom inte gjort något dumt. Har idag fått veta att han fysiskt antastat flera av tjejera i skolan och på många andra sätt också uppträtt olämpligt. Rektorn kallade in mig för ett samtal angående detta och informerade mig då om att han tänker polisanmäla. Just nu är det detta som stör mig mest. Jag skulle känna mig bättre till mods om jag fick en ursäkt och ett löfte om att situationen aldrig ska uppstå igen, men oroar mig nu för vilka konsekvenser en polisanmälan får för mig personligen. Tänk om han blir arg och hotar mig och mina barn! Efter lunch var trycket över bröstet och svårigheterna att andas så tungt att jag gick hem. Fegt? Självbevarelsedrift? Tänker stanna hemma resten av veckan och se hur det hela utvecklas för att känna efter om jag kan undervisa igen på måndag.
Hur jobbigt livet än känns kan det alltid bli värre!

Mitt nya liv?

Nu har jag äntligen skrivit min ansökan till IHM och på lördag gör jag antagningsprov i matte och engelska. Livet är för övrigt ganska rörigt och jobbigt, men jag försöker vara strukturerad och fokusera på det som är viktigt - går sådär. Just nu är det svårt för mig att tänka på andra, men jag tycker det är lättare att tänka på lösningar på andras problem än mina egna.
Försöker att inte tänka på vad jag måste göra om jag inte kommer in...

Lathet - den nya stressen?

Vill orka allt och lite till. Känner mig mentalt helt slut, men är jag egentligen trött eller bara lat? Måste lära mig att slappa med gott samvete.
Att få tid till att vara lat kan vara stressande.

Nu får det vara nog!

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att konfrontera dig ordentligt med det mest påtagliga av dina problem, men jag liksom du hittar ursäkter för att stoppa huvudet i sanden. Vi är bra på att spela charader i vår familj och jag tror att du tycker det är i sin ordning, bara allt verkar ok på ytan. Jag vet att du har det väldigt jobbigt och att du upplever att livet ibland varit hårt mot dig, men berättigar det dig att ständigt kränka oss andra? Vi som är de personer som du säger dig älska. Jag tror inte egentligen att du vet vad riktig kärlek är - den är nämligen villkorslös och följs inte av eftergifter eller tacksamhetsskuld. Javisst du kan vara givmild och tjänstvillig, men det blir inget värt då du ständigt påminner oss om vad du gjort. I en familj ska man hjälpa varandra när man kan, för att man vill - inte för att man måste.
Dessutom är inget som någon annan gör värt någonting i dina ögon - om du inte pratar med någon utomstående och kan skryta lite, det gillar du. Däremot är det sällan du ger direkt beröm eller uppskattning, då är du bättre på att skämta nedlåtande om vad vi gör eller hur vi ser ut.
Att du alltid måste racka ner på allt och alla för att själv framstå i bättre dager är något jag ofta upplever som extremt pinsamt. När jag var liten trodde jag på allt du sa, men det var länge sedan nu...
Det du måste förstå är att du skadar din omgivning genom ditt sätt att vara och att det är oförsvarbart. Du måste söka hjälp för att ta reda på vad det är som driver dig till att göra så här. Bara för att du mår dåligt ska du inte låta det gå ut över oss andra. Om du bara erkänner att du faktiskt har problem så kommer vi alla att stötta och hjälpa dig. Vi vill vara en fungerande kärleksfull familj. Med det som mål kanske du kan ta tag i detta nu, innan det är för sent.
Jag vet att du sörjer att du och min bror inte talat med varandra på många år, men det kommer inte att lösa sig av sig självt. Som det nu är kommunicerar inte heller din yngsta dotter särskilt gärna med dig längre. Hon mår så dåligt och du försöker inte ens att förstå, utan skyller din vana trogen problemen på henne. Ja hon har problem, men till skillnad från dig så vet hon det och går därför till en kurator varje vecka. Det är bl.a. ditt beteenede som drivit min lillasyster till att skära sig själv! Jag blev ledsen och förtvivlad när hon berättade detta för mig, men tyvärr blev jag inte ett dugg förvånad. Att bo med en person som har alkoholproblem och därför ofta är aggressiv och saknar förmågan till att känna verklig empati är fruktansvärt nedbrytande. Att detta är ett rop på hjälp måste väl ändå t.o.m. du förstå. Min lillasyster mår bättre just nu och hon är starkare än både jag och min bror var i den åldern, men snälla pappa jag ber dig... utamana inte ödet längre nu!

Detta är i stora drag vad jag skulle vilja säga, men det krävs mycket kraft och mod för att verkligen göra det. Jag ska göra ett försök på tisdag, när jag slutar tidigt och min syster och mamma inte är hemma. Vet inte vad jag är rädd för egentligen - arg blir han ju ändå alltid. Är förstås rädd att det ska gå ut över mina barn, att dom inte kan träffa sina morföräldrar. Vet att jag ändå måste göra detta nu - har skjutit upp det alltför länge.

En kartong kvar...

Det är naturligvis inte en lattjolajbanlåda jag sparat till sist. Där finns säkert en massa viktiga papper som jag just nu är ovetande om. Hade väl tänkt att allt skulle vara i ordning nu och det är ju viktigt enligt feng shui att man har ordning även bakom de stängda dörrarna. Tyvärr är jag en obotlig tidsoptimist, men jag ska ta tag i det imorgon. Hade nog kanske kunnat leva upp till mina egna förväntningar, om jag inte tvingats åka till IKEA för andra gången den här veckan idag. Köpte en ny säng (m.m.) i onsdags som levererades i torsdags. Packade glad i hågen upp mina paket och blev en aning besviken då bäddmadrassen luktade lite skumt. Kunde omöjligt sova i min säng första natten. Somnade av ren utmattning andra natten, men när jag igår tvingade mig själv att sova i mitt latex-stinkande (tror det var det som luktade) sovrum insåg jag att det inte skulle funka. Min reklamation togs emot av en riktig surkart, men jag hade aldrig lämnat varuhuset om jag inte fått byta madrass. I natt ska jag sova gott i mitt välvädrade sovrum som doftar gott av nytvättade lakan. God natt!

Confession

Det tar emot att erkänna, men ja, jag ger mina barn halv- och helfabrikat till middag...ofta! Tidigare i mitt liv skedde det sällan och jag talade inte gärna om det - utan skämdes lite. Ville gärna att sinnebilden av mig var en italiensk mama som lagade all mat med kärlek. Trots att jag vet att mina barn inte uppskattar hemlagad mat mer än tid med sin vanliga svenska mamma, får jag dåligt samvete när jag inte lever upp till mina egna förväntningar på mig själv. Tycker nu att detta med matlagningen är ett növändigt ont som jag måste skriva om, för att rättfärdiga att jag och tiden helt enkelt inte räcker till. Jag lever ensam med två barn, som bara bor hos pappa varannan helg. Jag är nyinflyttad och det har varit lite problematiskt, vi har fortfarande kartonger kvar. Jag börjde jobba förra veckan, med allt vad det innebär. Jag måste köra runt halva stan för att lämna på dagis, min son har ännu inte fått plats i den nya stadsdelen. Vet egentligen inte varför jag överhuvudtaget tycker det är nödvändigt att förklara mig, men känner att jag mår lite bättre nu. Imorgon ska barnen hämtas av mormor och om dom har tur kanske vi kan äta hemlagad middag där också. På fredag ska vi försöka packa upp det sista och få ordning på vårat hem, det blir väl pizza då. Kanske lagar jag något spännande, kulinariskt på lördag...tacos eller nåt. Dom som känner mig vet att jag tycker det är fusk-matlagning och på gränsen till snabbmat. Det är ju bara att fräsa lite köttfärs och hacka grönsaker. Barnen kommer dock att bli glada, min son älskar att göra (och äta) guacamole. Dessutom kan vi kanske spela spel och se på en film. Italiensk matlagning á la Jamie Oliver får jag ägna mig åt senare i livet igen.

Tack!

Du gjorde mig glad idag, eller redan igår faktiskt. Fastän jag ändrade på något som vi bestämt, kunde vi fortsätta prata, vi kom överens om att det var bra för barnen att komma hem till mig lite tidigare idag. Även om det var på mitt initiativ, så kändes det ändå som vi båda tog beslutet. Jag är faktiskt stolt (ja, jag kommer inte på något mer passande ord) över dig. Oftast när jag föreslår något brukar du undra över mina avsikter, men nu kände jag att vi båda, tillsammans tänkte på barnens bästa.
Att du sedan, utan att tveka, tog med dig verktyg och hjälpte mig att borra i betongväggar i barnens rum, gör att jag verkligen tror att du nu vill samarbeta med mig. För barnen kändes det också bra och tryggt, att se att vi kan vara fungerande skilda föräldrar som inte bråkar.
Vi kommer inte alltid att komma överens, men om vi hjälps åt kan vi kanske sluta gräla i onödan och istället diskutera och komma fram till lösningar, som är bra för barnen och fungerar för oss båda.
Känner nu att du kanske inte hatar mig trots allt och att vi kan vara vänner.
J

the end

Olikheter kan vara charmiga till att börja med, men de får inte regera mentalt. Då tar känslorna bokstavligen slut, när all kraft går åt till att försöka förstå och bli förstådd. För fem år sedan hade äktenskapet ett tillfälligt uppsving. Borde dock ha insett att förhållandet var dödsdömt sen länge, men viljan kan vara starkare än förnuftet. Detta resulterade i att jag äntligen blev gravid igen och min underbare son kom till välden. Lycklig över undret som skett, slutade jag för en tid att ifrågasätta vad som var fel. Inget kan väl vara det när man håller sitt ljuvligt doftande barn i famnen och man lovar att helt säkert att skydda honom från allt av ondo.
Skulle idag varken kunna se mina barn i ögonen eller mig själv i spegeln och le om jag inte slutligen gett upp...släppt taget.
Vi var inte ämnade för varandra och jag hade känt det en längre tid, men förnekat den känslan plats i mitt medvetande för att orka leva med mig själv.

Nu var det dags, nu skulle det ske.
Försökte förringa det jag berättat för en av mina bästa vänner, några veckor tidigare när han i all välmening frågade:
-Hur har ni det egentligen? Det var bara vi som var vakna, det var årets första dag. Raketerna var uppskjutna, champagnen urdrucken och jag var onykter.
-Vad menar du? sluddrade jag och försökte se oförstående ut.
-Jag ser ju att du mår dåligt, fortsatte han och jag kunde plötsligt inte hejda mig. Jag berättade allt.... nästan. Min vän var nog beredd på en del av det han fick höra - han blev inte förvånad, men han såg ibland så beklämd ut att jag nästan slutade berätta. Det kunde jag inte, Pandoras ask var öppen.
Nästa dag när alla som sovit över i mina vänners hus började vakna till liv, låg jag stilla och tittade på den sovande mannen bredvid mig. Jag kände ingenting annat än sorg över att det som kunde varit bra, men aldrig tillräckligt bra egentligen, nu snart skulle vara över. Inte en chans fanns nu att reparera det som varit chanslöst från början. Om jag bara hade varit ärlig mot mig själv, kanske vi båda hade levt i lyckliga förhållanden nu med personer som vi kunde kommunicera med. Att istället intala sig att alla har det så här ibland; gräset är inte grönare; det är otacksamt att inte vara nöjd med det man har; tänk på barnen; tänk på barnen.... Dåliga ursäkter för att stanna i ett dåligt förhållande!
Vid frukostbordet kunde jag inte se min vän i ögonen och gjorde mitt bästa för att i övrigt agera normalt. Det var inga problem att dölja mitt sinnestillstånd för mannen, han har aldrig lagt märke till sådant och om han gjort det har han inte undrat. Svårast var det med min väns livskamrat, som även hon är min kamrat. En mycket observant person (på gott och ont ibland) som naturligtvis fått ta del av det nattliga samtalet av sin man och nu ville fråga mig saker, men ville vänta tills jag tog initiativet....det gjorde jag inte, istället låtsades jag som inget hade hänt. Allt var som vanligt, jag drack för mycket igår och pratade därför lite för mycket...jag trodde inte någon var förvånad - det var ju inget ovanligt.
Det tog nästan två veckor innan hon till slut ringde mig och undrade inte om utan när vi kunde ses. Hon lät mig inte komma med undanflykter om att jag hade lite mycket för mig. Efter en stunds dividerande kring dagar och tider som inte passade, fick jag slutligen bestämma och valde:
-Lunch på fredag blir bra. Jag kan inte beskriva de känslor jag hade före, under och efter vårt samtal annat än som befriande.
Nu har jag sagt detta, nu är det sant på riktigt. Inte bara något som jag funderar på och som håller på att bryta mig sönder och samman känslomässigt.

Nu var det dags,nu skulle det ske.
Plötsligt blev jag väldigt strukturerad, ringde en annan väninna för att berätta vad jag skulle göra och fråga om min dotter kunde sova hos henne och hennes jämnåriga tjejer.
-Det går bra, svarade hon inte alls förvånat. Fortsatte vidare till sonens dagis och vi gick tillsammans till ytterligare en väninna. Vi fikade och jag pratade om det som skulle ske till kvällen och inga förvånade ögonbryn höjdes heller här. Först nu blev jag nervös, skulle hämta min dotter på fritids och jag var livrädd att hon skulle märka att något var i görningen. Barn har en förmåga att känna det på sig. Hon blev som tur var väldigt glad och uppspelt över att få sova över hos sina kompisar. När jag senare lämnade henne så tror jag ändå att hon kunde se att jag var orolig och lite stressad, men det hade jag i och för sig varit alltför ofta den senaste tiden...
Mannen märkte förstås ingenting när han kom hem. Vi åt middag och han småpratade (vilket fantastiskt trist och passande ord) om hur hans dag varit. Jag hoppades nästan att han skulle se på mig att något var fel och fråga mig om det. Naturligtvis gjorde han inte det och jag var inte förvånad.
Eftersom jag inte riktigt visste hur mannen skulle reagera, ville jag vänta tills vår son sov, tryggt... ovetande om sina ändrade framtidsplaner.

Nu var det dags. Nu skulle det ske.
Nu skulle jag säga det...göra det....säga delete....goodbye....tack, men nej tack.....ja vad säger man?
Jag kommer faktiskt helt ärligt inte ihåg exakt vad jag sa.
-Jag orkar inte mer nu...det fungerar inte längre...
Har egentligen bara gjort slut själv en gång tidigare i mitt liv, annars har jag blivit dumpad eller så har det runnit ut i sanden (ett alldeles för vackert uttryck med tanke på innebörden).
Det hela kändes som en usel film, med ett riktigt dåligt slut.
Mannen blev förvånad och förbannad!
Hur kunde jag bara göra så här?
-Så hemskt hade vi det väl inte?!
-Kunde du inte sagt att du kände så här?
-Du ska inte tro att det blir annorunda med någon annan!
-Barnen - tänk på barnen!
Försökte svara, men visste att det var lönlöst att försöka få mannen att förstå, att alla de gånger han tystat mig med:
-Måste du älta?! varit försök till kommunikation.

Idag känner jag ibland fortfarande sorg över det som kunde varit, men bitterheten har långsamt börjat lossa greppet om mitt förfrusna hjärta. Hoppas nu att jag har turen att i framtiden träffa en själsfrände, som jag kan kommunicera med. När en lyckas dörr stängs öppnas en annan. Det måste ju vara så, annars vore allt meningslöst och det är omöjligt. Tror innerligt på att meningen med livet är att vara lycklig med sig själv och andra.

Flyttstädning

Flyttade idag in i en slarvigt städad lägenhet och är väldigt störd över det. Det är så himla taskigt att lämna gamla makaroner mm i köket, diverse blä under badkaret, lite smuts här och där - inte bara i hörnen. Om jag vetat detta hade jag kunnat fixa det, innan jag flyttade in. Jag vet att världen inte enbart befolkas av snälla människor, men blir ändå ledsen och tar det personligt (fråga mig inte varför) att någon kan vara så egoistisk.
Tycker dock inte bara synd om mig själv, är helt nöjd med den nya bostaden för övrigt. Eller nej, inte helt nöjd! Den ska målas om också, luktar gammal cigarettfimp, men jag är ganska nöjd ändå. Hade dom förra hyresgästerna inte rökt, så hade jag fått leva med deras val av färg och tapeter.
Det finns för- och nackdelar med mycket, men inte med allt. Kommer inte på någon fördel med att flytta in i en smutsig lägenhet. Tror inte det finns någon. Kan i och för sig inte komma på någon nackdel med att jag ska åka på semester i övermorgon och att det förhoppningsvis är väldigt välstädat och dessutom nymålat när jag kommer hem igen.

Goddag yxskaft!

Har fått respons nu, men inte på det sätt jag hoppats på.

-Det blir lite länge för E att inte träffa dig på en hel månad.
-Vad menar du? Vi var ju överens.
-Nja, du sa när du kunde/ville ha barnen igen och då måste jag ju säga ok.
-Så är det väl inte?!
-Jag upplever det så... men du menar att det är omöjligt en vecka tidigare?
-Det gick ju bra att vara borta från dig i tre veckor.
-17dagar! (och jag höll på att förgås av längtan)
-Ja, ja. Om du tycker det är viktigt att E inte går på dagis kan väl du vara ledig från ditt jobb!
-???
-Jag har också ett jobb vettu!!!
-Jag vet det.
-E kan väl lika gärna vara med sin mamma eller på dagis. Tror du E mår dåligt av det va?
-Tänkte mest på att E vill vara med dig också.
-Det är för att det passar dig bättre!
-Nej, det var inte så jag tänkte.
-Varför är du sur och tillpassad nu?
-Det är jag inte. (öh..tillpassad? frågar inte ens)
-Varför ringer du och talar om för mig vad jag ska göra. Du har ingen aning om vad jag håller på med.
-Det var inte så jag menade, tänkte bara...äh strunta i det.
-Vaddå?
-Det är ingen idé. Vi säger så, att du hämtar E den 17e.
-Varför låter du sur nu.
-Det är jag inte.
-Ska du bråka nu? Det gick ju så bra sist vi sågs och du har ju skrivit ett brev också.
-Jag vill inte bråka, det var inte därför jag ringde, men nu lägger vi på.
-Du tror att E mår dåligt på dagis eller?
-Nej.
-Du ska inte planera vad jag gör.
-Det gör jag inte, det var bara ett förslag. Ok?
-Du ska alltid ändra på det vi bestämt.
-Vi gör som vi sa sist. Du hämtar den 17e.
-Ja...
-Bra. Hej då.
-Hej då.

Ska väl vara nöjd med att vi inte skrek till varandra, inga riktigt nedlåtande kommentarer yppades och samtalet avslutades hyggligt hövligt... ingen lur slängd i örat.
Jag blev besviken, men inte förvånad och därför inte arg. Skönt att inte bränna onödig energi.

Kommer sommaren nu?

På fredag åker vi till Kreta. Vill inte vara missunnsam mot alla som är kvar i Sverige, men det vora väl typiskt om just den veckan skulle bli sommarens finaste. Man åker inte bara utomlands för att få ett bättre klimat, men det är ju liksom huvudanledningen. Som tur är ingår lite annat också: matlagning, disk, städning och naturligtvis miljöombytet. Ska inte klaga med tanke på att många börjar jobba nu och jag faktiskt har ledigt drygt två veckor till. Det jag kan klaga på är att jag alltid är tvungen att resa när det är som dyrast, på loven. Ja, jag är lärare och det ger många lediga dagar per år, men det är ju inte alltid det bästa. Ni vet kvantitet kontra kvalitet. Kan ibland t.o.m. bli tråkigt att vara ledig för länge om man inte har något roligt eller meningsfullt att göra och är man dessutom pank blir det hopplöst trist. Nu är väl inte det en beskrivning av min situation direkt, men jag är lätt trött på alla som säger att lärare har det så himla bra som är leeediga såå länge. Visst jag erkänner - lyxproblem kanske. Är iaf helt utvilad nu och behöver bara lite sol, för att klara av att börja jobba igen. Får väl tänka på att det är fint att ha ett jobb att komma tillbaka till - så går det lättare. Som tur är finns det kvällar och helger i augusti också och därför är det härligt om sommaren faktiskt kommer tillbaka, innan det blir höst igen.

En del av himlen

Har precis kommit hem från en underbar plats på jorden:

Astrid Lindgrens Värld.

Har du inte egna barn - låna några och åk dit. Stället kryllar av andras ungar, så det är tres important att du gillar dom som du har med. Planerar du att skaffa egna barn rekommendarar jag att du väntar med att åka dit. Även om stället är fantastiskt och var resan värd, så är det en plats man reser till en gång och sedan har sett.

Respons?

Nu har jag skickat brevet!
Har ofta tänkt att skriva till mitt x, men då varit för arg eller ledsen för att kunna vara konstruktiv. Hade nog gjort mer skada än nytta om jag skrivit då.
Jag hade själv uppskattat att få ett tydligt, uppriktigt förlåt om jag som honom känt mig kränkt och sårad. Hoppas nu att han inte tar detta på fel sätt. Det mesta som jag säger och gör vänds och vrids till min nackdel, så att jag framstår som egoistisk och beräknande. Vill att han förstår att jag faktiskt menar det jag skriver och att han också förstår att vi måste sätta barnen först. Jag är också ledsen och besviken över allt som hänt, men nu är det dags att gå vidare på riktigt.
Undrar förstås om han kommer säga något alls om brevet. Kanske han gör det...kanske inte...oavsett så tror jag att det ändå gör skillnad. Om bara lite för honom, så kändes det bra för mig att säga förlåt nu. Jag har inte varit redo för det förrän nu, har mest varit intresserad av att han ska förstå vad han gjort för fel. Det har naturligtvis inte gjort att vi kommunicerat bättre.
Nu ska jag bara njuta av att äntligen ha mina barn hos mig igen efter tre veckor med pappa och låta mitt brev sjunka in och hoppas på positiv respons ...

Förlåt mig!

Jag är så ledsen över att jag sårat dig!
Det var inte min avsikt, men just då mådde jag så dåligt att jag inte förmådde göra det på ett bättre sätt. Något bra sätt finns väl inte, men det kunde ha skett med större värdighet och respekt. All kraft jag hade behövdes för att våga lämna vårt liv tillsammans. Har ägnat mycket tid till att försöka förstå varför det blev så här och vet fortfarande inte hur det kunde få gå så långt.
När du säger att jag är kall och att du alltid kommer att hata mig för att jag lämnat dig, blir jag otroligt ledsen. Du kanske tror att detta varit lätt för mig och att jag aldrig tvivlat. Det har varit fruktansvärt tufft och jag har många gånger ifrågasatt mitt beslut, men ändå kommit fram till att det är bäst så här - för alla. Barnen led av våra ständiga gräl om allt och inget, du led för att du inte tyckte jag uppskattade vårt liv tillsammans och jag kände mig ständigt förvirrad och missförstådd.
Det jag önskar nu är att vi kan bli vänner, som hjälper och stöttar varandra. Vi har ju två fantastiska barn tillsammans som behöver föräldrar som mår bra. När jag ser dom tillsammans med dig känner jag bara kärlek, du är för alltid deras pappa och jag vet att du är den bästa dom kan få! Om du letar bland de år av upplevelser vi haft tillsammans, hoppas jag att du kan finna känslor och minnen som gör att du kan förlåta mig.

för alltid mamma till dina barn
J