Att få besked

Att få en reservplats är som att få skriftligt på att man nästan duger. Känns sådär!
Får skylla mig själv, då jag inte bifogat arbetsintyg pga att jag missuppfattat informationen och trodde att jag kunde lämna in det senare. Klantigt av mig! Är nu så besviken på mig själv att det värker. Har idag naturligtvis lämnat in bevis på att jag faktiskt jobbat i minst sex år och får våndas och hoppas några veckor till...

the girlfriend

Vi hade haft en underbart kul kväll, tjejmiddagar tenderar att alltid lämna en känsla av välbehag dagen efter, även om huvudet värker av överkonsumtion från kvällen före. Som vanligt hade flera av gästerna sovit över i mina vänners stora hus, där de alltsom oftast har generösa tillställningar. Alla hade bjudit på sig själva, berättat om pinsamma ögonblick, allvarliga stunder, framtidsdrömmar.... Flera gånger under kvällen hade vi varit tvungna att byta samtalsämne, när vi vår vana trogen talat om barnen. Barn och fasta fungerande relationer (undantaget pikanta detaljer om sex) är tabu-ämnen på dessa tillställningar. Ytterligare ett "ämne" som verkligen är nono, är när man uttrycker sig för vuxet (=låter gammal), vi vill ju låtsas att vi fortfarande är de unga, roliga, spännande och snygga tjejer vi varit. Kunde i och för sig snabbt konstatera och facineras av hur snygga alla mina väninnor fortfarande var. Naturligtvis vackra både på ut- och insidan. Alla var klädsamt solbrända och semester-känslan lyste i allas ögon, svensk sommar när den är som bäst påverkar oss nordbor både mentalt och ytligt.
Jag skulle åka till ön som jag lärt mig att älska och hata under mina år med mannen, men även tiden före honom hade den en plats i mitt hjärta. Barnen var där med sin pappa över helgen och jag skulle kombinera hämtningen nästa dag, med att gå på en stor fest min bror bjudit mig till på en mindre ö utanför ön. Min bror arbetade på en av öns bättre restauranger och hade tillsammans med några vänner ordnat ett jättekalas. Det kändes som livet var rättvist! Jag hade haft roligt igår kväll och nu skulle jag på fest igen, samtidigt som jag fick en legitim anledning till att stanna lite längre på ön - skulle sova hos min bror på soffan. Jag kände mig äventyrlig och fri! Det här är mitt nya liv...mitt nya jag...oj vad jag mår bra....
Perfekt att få ha lite roligt för mig själv innan jag hämtar barnen, det är ju viktigt att jag mår bra, då blir jag en bättre mamma.
-Du jag måste berätta en sak, sa värdinnan. Hon såg obekväm ut och det brukar hon aldrig göra.
-Min man träffade ditt x och han har tydligen flickvän...sen i maj.
-Vad bra! utbrast jag spontant och jag tror att jag menade det, men jag blev väldigt fövånad. Mannen hade kört hårt med mina skuldkänslor och jag hade verkligen tyckt synd om honom. Jag hade haft dåligt samvete i flera månader nu, men varför hade han inte förändrats om han nu var lycklig med en ny kvinna?
-Hon är bara 25år och jobbar på en krog på ön, fortsatte min vän, samtidigt som hon försökte läsa min reaktion.
Lika gammal som jag när vi träffades för 11 år sedan, konstaterade jag för mig själv, men utåt visade jag bara hur bra jag tyckte det var för honom.
-Nu behöver ju jag inte ha dåligt samvete om jag träffar nån ikväll! sa jag och försökte se flörtig ut.
-Ta det lite lugnt, sa vännerna lite oroligt.
-Nej, det tänker jag inte göra!
Ingen sa emot mig nu, men jag kände att de inte förstod hur bra jag mådde och hur bra detta var för mig, Jag intalade mig att nu skulle allt bli bra, mannen var lycklig igen. Jag kunde sluta tycka synd om honom och nu kunde jag också börja leta...inte efter något seriöst, men lite närhet kunde inte skada efter mer än ett halvt år i celibat.
De flesta på festen var ju naturligtvis mycket yngre än jag, i den åldern jag varit när jag säsongsarbetat på ön. En del var ändå bekanta och många hälsade glatt på mig och tyckte det var roligt att se mig igen. Några hade saknat mig på ön. En varm känsla spred sig i kroppen, jag skyndade på den lite med att beställa en hel flaska champagne som jag delade med min brors flickvän. Livet är härligt - jag ska nog mest dricka champagne i fortsättningen - det passar mig i mitt nya liv! När jag dansade hade jag hela tiden radarn på, fanns det här någon som skulle kunna tänkas ge mig det jag trodde att jag behövde just då?! De flesta var ointressanta eller ointresserade, men min brors kompis från huvudstaden kunde ju vara lite spännande, tänkte jag när jag hastigt blev presenterad för honom....
Det blev som jag ville, men den tillfälliga känslan av tillfredsställelse byttes snart mot självförakt - en känsla jag övat mycket på under mina år som fru. Vet inte varför jag trodde att allt var så enkelt, ha lite roligt och sedan gå vidare. Jag insåg att jag fallit in i gamla mönstrer - det ska minsanna vara rättvist! Kunde mannen så kunde väl jag! Det blev ju dock inte samma sak, han hade ett relativt fast förhållande, men jag hade bara tagit för mig av en tillfällig förbindelse. Visste redan hur mannen skulle reagera om han visste, han skulle inte tveka en sekund - utan tillrättavisa mig för mitt olämpliga beteende och på hans ö dessutom. Oansvarigt! Min skuldtripp visste inga gränser. Andningen nära hyperventilation...
Min räddning blev att träffa barnen, mina fantastiska ungar som jag gjort livet så komplicerat för. Tillsammans med dem kunde jag inte visa hur dåligt jag mådde egentligen och efter år av övning i att trycka undan mina negativa känslor, var det inga problem att visa upp en relativt trygg fasad.
Min dotter såg lika obekväm ut som min väninna gjort dagen innan. Jag såg att det var något som hon ville prata om, men inte riktigt visste om hon vågade - mamma kunde ju bli ledsen. Till slut ledde jag samtalet i den rikningen, för att underlätta för henne.
-Pappa har en flickvän som han är kär i! mumlade hon med blicken fäst i bordet mellan oss.
-Ja, jag vet. Det är väl roligt? Då är ju han lycklig nu! babblade jag glättigt för att övertyga henne om att det var ok. Hon såg på mig med undrande ögon, men jag trodde och hoppades att hon kände, att jag ville att hon skulle känna sig trygg och glad trots den nya vändning hennes liv - mot hennes vilja - tagit.
Naturligtvis har mannen inte förändrats alls, fastän han har sin flickvän kvar. Är ändå tacksam för att han har den tryggheten, vill inte ens tänka på hur han hade varit om han levt ensam och bitter. De har varit tillsammans länge nu, så det verkar ju onekligen seriöst. Barnen tycks gilla henne och utifrån det de berättar verkar hon vara snäll mot dem. Det är ju det enda som är viktigt egentligen, men det finns en sak som stör mig. Hon vägrar att träffa mig. Jag tycker det är lite märkligt och faktiskt oförskämt - jag har försökt få åtminstone hälsa på henne ett antal gånger. Kan naurligtvis ana varför, förmodligen tror hon väl att jag har horn, svans och huggtänder. Har dock bestämt mig för stt strunta i det nu, inte bränna mer energi på sådant jag inte har möjlighet att påverka. Ska fokusera på det som jag kan ändra till det bättre. När jag väl får träffa flickan ska jag utan problem dementera den demoniska bild hon troligen har av mig. Har bestämt mig för att bli både mer positiv och framåt - ta för mig och våga chansa. Om jag inte lyckas ska jag göra mitt bästa för att inte nedslås och definitivt sluta med att ta alla motgångar personligt.

Äntligen!!!

När man tror att det inte kan bli värre

Egentligen började det redan förra veckan, med en hormonstinn femtonåring som inte vet var gränserna går. Min taktik att ignorera hans anspelnigar på sex och inte ge honom uppmärksamhet för sitt dåliga uppförande fungerade tydligen inte. Igår var det dags igen och jag fortsatte med samma taktik. Resultatet blev det omvända mot vad jag hoppats på, hans sexuella trakasserier eskalerade till grövre påhopp. Kommentarer bakom min rygg om mitt "ass" och hur mina jeans sitter skulle jag kunnat ha överseende med och struntat i, men diskussioner kring hurvida jag har många kondomer i min väska och att om han ska lämna klassrummet måste jag gå med till grupprummet ensam och informationen att han är mycket välutrustad, högljudda utläggningar om hur bra det är att knulla innan man spelar match, uppvisning av porrfilm i hans telefon osv osv... det blev för mycket! Jag borde ha lämnat klassrummet, men ville för alla andras skull fortsätta arbeta med det jag planerat. Kan i efterhand känna att det var korkat, men det är svårt att veta vad som är bäst i en absurd situation. Han fick inte med sig de andra, men de skrattade tvunget. Jag tror att dom tycker han är äcklig, jag är ju faktiskt gammal nog att vara deras mamma och lite till. Några av killarna har tom pratat med sin mentor, mest för att tala om att dom inte gjort något dumt. Har idag fått veta att han fysiskt antastat flera av tjejera i skolan och på många andra sätt också uppträtt olämpligt. Rektorn kallade in mig för ett samtal angående detta och informerade mig då om att han tänker polisanmäla. Just nu är det detta som stör mig mest. Jag skulle känna mig bättre till mods om jag fick en ursäkt och ett löfte om att situationen aldrig ska uppstå igen, men oroar mig nu för vilka konsekvenser en polisanmälan får för mig personligen. Tänk om han blir arg och hotar mig och mina barn! Efter lunch var trycket över bröstet och svårigheterna att andas så tungt att jag gick hem. Fegt? Självbevarelsedrift? Tänker stanna hemma resten av veckan och se hur det hela utvecklas för att känna efter om jag kan undervisa igen på måndag.
Hur jobbigt livet än känns kan det alltid bli värre!

Mitt nya liv?

Nu har jag äntligen skrivit min ansökan till IHM och på lördag gör jag antagningsprov i matte och engelska. Livet är för övrigt ganska rörigt och jobbigt, men jag försöker vara strukturerad och fokusera på det som är viktigt - går sådär. Just nu är det svårt för mig att tänka på andra, men jag tycker det är lättare att tänka på lösningar på andras problem än mina egna.
Försöker att inte tänka på vad jag måste göra om jag inte kommer in...

Lathet - den nya stressen?

Vill orka allt och lite till. Känner mig mentalt helt slut, men är jag egentligen trött eller bara lat? Måste lära mig att slappa med gott samvete.
Att få tid till att vara lat kan vara stressande.