Goddag yxskaft!

Har fått respons nu, men inte på det sätt jag hoppats på.

-Det blir lite länge för E att inte träffa dig på en hel månad.
-Vad menar du? Vi var ju överens.
-Nja, du sa när du kunde/ville ha barnen igen och då måste jag ju säga ok.
-Så är det väl inte?!
-Jag upplever det så... men du menar att det är omöjligt en vecka tidigare?
-Det gick ju bra att vara borta från dig i tre veckor.
-17dagar! (och jag höll på att förgås av längtan)
-Ja, ja. Om du tycker det är viktigt att E inte går på dagis kan väl du vara ledig från ditt jobb!
-???
-Jag har också ett jobb vettu!!!
-Jag vet det.
-E kan väl lika gärna vara med sin mamma eller på dagis. Tror du E mår dåligt av det va?
-Tänkte mest på att E vill vara med dig också.
-Det är för att det passar dig bättre!
-Nej, det var inte så jag tänkte.
-Varför är du sur och tillpassad nu?
-Det är jag inte. (öh..tillpassad? frågar inte ens)
-Varför ringer du och talar om för mig vad jag ska göra. Du har ingen aning om vad jag håller på med.
-Det var inte så jag menade, tänkte bara...äh strunta i det.
-Vaddå?
-Det är ingen idé. Vi säger så, att du hämtar E den 17e.
-Varför låter du sur nu.
-Det är jag inte.
-Ska du bråka nu? Det gick ju så bra sist vi sågs och du har ju skrivit ett brev också.
-Jag vill inte bråka, det var inte därför jag ringde, men nu lägger vi på.
-Du tror att E mår dåligt på dagis eller?
-Nej.
-Du ska inte planera vad jag gör.
-Det gör jag inte, det var bara ett förslag. Ok?
-Du ska alltid ändra på det vi bestämt.
-Vi gör som vi sa sist. Du hämtar den 17e.
-Ja...
-Bra. Hej då.
-Hej då.

Ska väl vara nöjd med att vi inte skrek till varandra, inga riktigt nedlåtande kommentarer yppades och samtalet avslutades hyggligt hövligt... ingen lur slängd i örat.
Jag blev besviken, men inte förvånad och därför inte arg. Skönt att inte bränna onödig energi.

Kommer sommaren nu?

På fredag åker vi till Kreta. Vill inte vara missunnsam mot alla som är kvar i Sverige, men det vora väl typiskt om just den veckan skulle bli sommarens finaste. Man åker inte bara utomlands för att få ett bättre klimat, men det är ju liksom huvudanledningen. Som tur är ingår lite annat också: matlagning, disk, städning och naturligtvis miljöombytet. Ska inte klaga med tanke på att många börjar jobba nu och jag faktiskt har ledigt drygt två veckor till. Det jag kan klaga på är att jag alltid är tvungen att resa när det är som dyrast, på loven. Ja, jag är lärare och det ger många lediga dagar per år, men det är ju inte alltid det bästa. Ni vet kvantitet kontra kvalitet. Kan ibland t.o.m. bli tråkigt att vara ledig för länge om man inte har något roligt eller meningsfullt att göra och är man dessutom pank blir det hopplöst trist. Nu är väl inte det en beskrivning av min situation direkt, men jag är lätt trött på alla som säger att lärare har det så himla bra som är leeediga såå länge. Visst jag erkänner - lyxproblem kanske. Är iaf helt utvilad nu och behöver bara lite sol, för att klara av att börja jobba igen. Får väl tänka på att det är fint att ha ett jobb att komma tillbaka till - så går det lättare. Som tur är finns det kvällar och helger i augusti också och därför är det härligt om sommaren faktiskt kommer tillbaka, innan det blir höst igen.

En del av himlen

Har precis kommit hem från en underbar plats på jorden:

Astrid Lindgrens Värld.

Har du inte egna barn - låna några och åk dit. Stället kryllar av andras ungar, så det är tres important att du gillar dom som du har med. Planerar du att skaffa egna barn rekommendarar jag att du väntar med att åka dit. Även om stället är fantastiskt och var resan värd, så är det en plats man reser till en gång och sedan har sett.

Respons?

Nu har jag skickat brevet!
Har ofta tänkt att skriva till mitt x, men då varit för arg eller ledsen för att kunna vara konstruktiv. Hade nog gjort mer skada än nytta om jag skrivit då.
Jag hade själv uppskattat att få ett tydligt, uppriktigt förlåt om jag som honom känt mig kränkt och sårad. Hoppas nu att han inte tar detta på fel sätt. Det mesta som jag säger och gör vänds och vrids till min nackdel, så att jag framstår som egoistisk och beräknande. Vill att han förstår att jag faktiskt menar det jag skriver och att han också förstår att vi måste sätta barnen först. Jag är också ledsen och besviken över allt som hänt, men nu är det dags att gå vidare på riktigt.
Undrar förstås om han kommer säga något alls om brevet. Kanske han gör det...kanske inte...oavsett så tror jag att det ändå gör skillnad. Om bara lite för honom, så kändes det bra för mig att säga förlåt nu. Jag har inte varit redo för det förrän nu, har mest varit intresserad av att han ska förstå vad han gjort för fel. Det har naturligtvis inte gjort att vi kommunicerat bättre.
Nu ska jag bara njuta av att äntligen ha mina barn hos mig igen efter tre veckor med pappa och låta mitt brev sjunka in och hoppas på positiv respons ...

Förlåt mig!

Jag är så ledsen över att jag sårat dig!
Det var inte min avsikt, men just då mådde jag så dåligt att jag inte förmådde göra det på ett bättre sätt. Något bra sätt finns väl inte, men det kunde ha skett med större värdighet och respekt. All kraft jag hade behövdes för att våga lämna vårt liv tillsammans. Har ägnat mycket tid till att försöka förstå varför det blev så här och vet fortfarande inte hur det kunde få gå så långt.
När du säger att jag är kall och att du alltid kommer att hata mig för att jag lämnat dig, blir jag otroligt ledsen. Du kanske tror att detta varit lätt för mig och att jag aldrig tvivlat. Det har varit fruktansvärt tufft och jag har många gånger ifrågasatt mitt beslut, men ändå kommit fram till att det är bäst så här - för alla. Barnen led av våra ständiga gräl om allt och inget, du led för att du inte tyckte jag uppskattade vårt liv tillsammans och jag kände mig ständigt förvirrad och missförstådd.
Det jag önskar nu är att vi kan bli vänner, som hjälper och stöttar varandra. Vi har ju två fantastiska barn tillsammans som behöver föräldrar som mår bra. När jag ser dom tillsammans med dig känner jag bara kärlek, du är för alltid deras pappa och jag vet att du är den bästa dom kan få! Om du letar bland de år av upplevelser vi haft tillsammans, hoppas jag att du kan finna känslor och minnen som gör att du kan förlåta mig.

för alltid mamma till dina barn
J