När man tror att det inte kan bli värre

Egentligen började det redan förra veckan, med en hormonstinn femtonåring som inte vet var gränserna går. Min taktik att ignorera hans anspelnigar på sex och inte ge honom uppmärksamhet för sitt dåliga uppförande fungerade tydligen inte. Igår var det dags igen och jag fortsatte med samma taktik. Resultatet blev det omvända mot vad jag hoppats på, hans sexuella trakasserier eskalerade till grövre påhopp. Kommentarer bakom min rygg om mitt "ass" och hur mina jeans sitter skulle jag kunnat ha överseende med och struntat i, men diskussioner kring hurvida jag har många kondomer i min väska och att om han ska lämna klassrummet måste jag gå med till grupprummet ensam och informationen att han är mycket välutrustad, högljudda utläggningar om hur bra det är att knulla innan man spelar match, uppvisning av porrfilm i hans telefon osv osv... det blev för mycket! Jag borde ha lämnat klassrummet, men ville för alla andras skull fortsätta arbeta med det jag planerat. Kan i efterhand känna att det var korkat, men det är svårt att veta vad som är bäst i en absurd situation. Han fick inte med sig de andra, men de skrattade tvunget. Jag tror att dom tycker han är äcklig, jag är ju faktiskt gammal nog att vara deras mamma och lite till. Några av killarna har tom pratat med sin mentor, mest för att tala om att dom inte gjort något dumt. Har idag fått veta att han fysiskt antastat flera av tjejera i skolan och på många andra sätt också uppträtt olämpligt. Rektorn kallade in mig för ett samtal angående detta och informerade mig då om att han tänker polisanmäla. Just nu är det detta som stör mig mest. Jag skulle känna mig bättre till mods om jag fick en ursäkt och ett löfte om att situationen aldrig ska uppstå igen, men oroar mig nu för vilka konsekvenser en polisanmälan får för mig personligen. Tänk om han blir arg och hotar mig och mina barn! Efter lunch var trycket över bröstet och svårigheterna att andas så tungt att jag gick hem. Fegt? Självbevarelsedrift? Tänker stanna hemma resten av veckan och se hur det hela utvecklas för att känna efter om jag kan undervisa igen på måndag.
Hur jobbigt livet än känns kan det alltid bli värre!