Känns som om jag ärvt min brors våta filt. Jag bär den ständigt över mitt blytunga huvud, med undantag för när jag agerar i min modersroll - det fungerar hyggligt. Känner mig så oerhört trött och nedstämd när jag är ensam, men tillsammans med andra håller jag skenet uppe. Eller kanske är det så att jag då mår mycket bättre, när jag umgås och att det inte är skenet som bedrar. Vet inte, men allt som är vardag och måsten känns som bergsbestigning. Jag måste ju "fixa" det för barnens skull - vill att de ska ha mamma som är trygg, rolig, snäll, stark, vacker....helt enkelt underbar.
"Inget är som väntans tider", har någon dåre sagt. Jag tycker väntans tider stinker och värker. Även om jag inte vill ha ett förutsägbart liv, önskar jag ändå att de närmaste veckorna inte var höljda i dunkel. Mina förhoppningar är inte stora längre och jag har börjat förlika mig med en plan B, som är kortsiktig...men nödvändig just nu.
Tänker börja med att fly några dagar till huvudstaden, kanske ha lite roligt och komma hem starkare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Heja dig Johanna!
Du ÄR stark, vacker och underbar. Tillåt dig att må som du mår. Det är OK. Tänk på att allt förändras hela tiden, inget varar för evigt. Lev nu, var inte rädd, det blir bättre igen, och det är sunt att känna allt det du gör nu. Våga lita på livet.
Tack raring! Du om någon borde ju veta, så jag vågar lita på att det du skriver är sant.
Skicka en kommentar