Goddag yxskaft - del 3

-Jävla pucko! har jag lust att skrika i örat på dig, men det är bortkastad energi då huvudet ändå är tomt och det man säger verkar obemärkt slinka ut. Istället avslutar jag samtalet med:
-Nej nu måste jag sluta, ska laga mat. Sedan lägger jag på innan du hinner svara, för jag vet att en meningslös konversation är i antågande. Där all skuld ska läggas på mig - jag som hade mage att skilja mig från dig. Hur kunde jag tro att du skulle låta livet gå vidare, utan att ständigt påminna mig om detta svek?! Nu har det snart gått två år och jag vet inte om jag ska hoppas på att du kommer över det.
Fastän jag vet att du aldrig kommer erkänna det, ens för dig själv, är det du ensam som bär ansvaret för vad du gör med din tid. Var, hur och med vem du väljer att spendera den. Att våra barn ibland undrar varför du inte träffar dem oftare, borde du inte bli förvånad över. Att vårt äldsta barn faktiskt är modig och vågar ifrågasätta, om än på ett sätt som kanske inte är så genomtänkt (men hey hon är 9 år) är något som man som förälder ska vara tacksam över. Du (och din mamma också för all del) tänker inte över vad som sägs speciellt länge, med er logik är det självklart jag som har pratat om att du egentligen inte tycker om barnen tillräckligt och försöker köpa deras kärlek för pengar. Inte för en sekund har ni funderat på varför jag skulle prata på det viset med barnen. Att jag ibland tänker liknande tankar erkänner jag, men att skada barnen genom att förtala deras far är inte till gagn för någon.
Mitt bagage med skuldkänslor orkar jag numera bära - väskorna har blivit färre och innehållet fluffigare och lättare. Dina väskor får du däremot klara av själv, hämta en vagn eller kör dem på din flakmoppe. Jag har inte packat åt dig och ansvarar inte för innehållet.