Goddag yxskaft!

Har fått respons nu, men inte på det sätt jag hoppats på.

-Det blir lite länge för E att inte träffa dig på en hel månad.
-Vad menar du? Vi var ju överens.
-Nja, du sa när du kunde/ville ha barnen igen och då måste jag ju säga ok.
-Så är det väl inte?!
-Jag upplever det så... men du menar att det är omöjligt en vecka tidigare?
-Det gick ju bra att vara borta från dig i tre veckor.
-17dagar! (och jag höll på att förgås av längtan)
-Ja, ja. Om du tycker det är viktigt att E inte går på dagis kan väl du vara ledig från ditt jobb!
-???
-Jag har också ett jobb vettu!!!
-Jag vet det.
-E kan väl lika gärna vara med sin mamma eller på dagis. Tror du E mår dåligt av det va?
-Tänkte mest på att E vill vara med dig också.
-Det är för att det passar dig bättre!
-Nej, det var inte så jag tänkte.
-Varför är du sur och tillpassad nu?
-Det är jag inte. (öh..tillpassad? frågar inte ens)
-Varför ringer du och talar om för mig vad jag ska göra. Du har ingen aning om vad jag håller på med.
-Det var inte så jag menade, tänkte bara...äh strunta i det.
-Vaddå?
-Det är ingen idé. Vi säger så, att du hämtar E den 17e.
-Varför låter du sur nu.
-Det är jag inte.
-Ska du bråka nu? Det gick ju så bra sist vi sågs och du har ju skrivit ett brev också.
-Jag vill inte bråka, det var inte därför jag ringde, men nu lägger vi på.
-Du tror att E mår dåligt på dagis eller?
-Nej.
-Du ska inte planera vad jag gör.
-Det gör jag inte, det var bara ett förslag. Ok?
-Du ska alltid ändra på det vi bestämt.
-Vi gör som vi sa sist. Du hämtar den 17e.
-Ja...
-Bra. Hej då.
-Hej då.

Ska väl vara nöjd med att vi inte skrek till varandra, inga riktigt nedlåtande kommentarer yppades och samtalet avslutades hyggligt hövligt... ingen lur slängd i örat.
Jag blev besviken, men inte förvånad och därför inte arg. Skönt att inte bränna onödig energi.