Klara, färdiga

Det känns som jag ska springa ett långdistanslopp och ivrigt väntar på startskottet. I huvudet har jag planerat hur jag ska disponera tid och möjligheter, för att komma i mål. Det är med spänd förväntan jag avvaktar och undrar, är jag galen eller kommer jag klarar av det? Om jag inte vågar så kommer jag aldrig få veta svaret. Om allting bara hängde på mig vore jag halvvägs redan, men det finns andra faktorer och personer som också är med och avgör resultatet.
När man har för lite tid blir man lätt stressad, men det är nervöst att vänta också. Försöker att inte tänka för mycket, då blir hjärnan kanske överhettad. Känner mig förunderligt lugn ändå, tror hjärtat har övertaget och vet att jag kan lita på mina känslor nu. Hade idag ett möte med en demonisk person, som har makt över min framtid tyvärr, men inte ens det fick mig ur balans. Är stolt över att jag kommit längre på min resa i livet än jag trodde möjligt.