Ensam och stark?

Känner mig idag tillräckligt stark för att vara mamma, men det är knappt. Ensamheten värker i bröstet, jag är inte någons förstahandsval. Jag har vänner, men eftersom jag inte riktigt passar i mallen parmiddag eller singel med spännande jobb och framtidsutsikter, är jag inte den man helst umgås med nuförtiden. Har alltför frekvent kontakt med mitt x och det är absolut inte till min fördel, han tar varje tillfälle i akt att få mig att framstå som värdelös. Försöker att inte ta åt mig, men idag blev det bråk inför barnen och sedan kunde jag inte sluta gråta. Oftast försöker jag dölja att jag är ledsen för barnen - vill inte att de ska må dåligt för min skull, men idag gick det bara inte. Önskar att jag spontant kände att jag kunde ringa till någon som förstår och kan trösta mig, men jag vill framstå som lycklig och balanserad - inte som en hysterisk och besvärlig person, som inte ens vet hur jag ska försörja mig om fem månader... så här sitter jag och tycker fasligt synd om mig själv. Det tänker jag tillåta mig! För mitt liv är inte helt enkelt att leva, men det som inte knäcker stärker.