Jag hör vad du säger, men jag förstår inte

En av grunderna i kommunikation är att det måste finnas en sändare och en mottagare. Det är dessutom bägges ansvar att kommunikationen fungerar. Den som sänder måste se till att mottagaren har möjlighet att ta emot och mottagaren måste vara öppen för budskapet. Ibland är det nästan omöjligt, men då kan man få hjälp av en medlare eller tolk. Helt omöjligt blir det först när viljan att förstå saknas, hur vältalig sändaren än är eller hur väl mottagaren än lyssnar försvinner ändå budskapet. Det räcker inte att den ena parten anstränger sig, man måste samarbeta.
Att ständigt känna sig missförstådd är frustrerande, då man heller inte kan tvinga någon att lyssna eller prata.
Vad och hur gör man när en mottagare ständigt missuppfattar och förvanskar det man försöker förmedla? När det man har att säga dessutom involverar gemensamma barn som drabbas hårt när föräldrarna inte talar samma språk. Sändaren kan naturligtvis välja att bara kommunicera om sådant som mottagaren säkert förstår, men om det då innebär att viktiga saker aldrig dryftas - är det verkligen rätt att agera så bara för att undvika konflikter?
Vad gör man när man lyssnar, men inte förstår hur sändaren tänker? Jag vill verkligen förstå, men undrar om det jag hör är sant - man kan väl inte välja att umgås med sina barn mindre, bara för att det ska bli jobbigare för den andra föräldern?
Det är väldigt enkelt och skönt att skylla ifrån sig, men svårt och jobbigt att ta ansvar. Jag inser att jag har mina begränsningar och känner mig nu tvungen att tvinga fram en lösning, att kräva att en tredje part är med när viktiga beslut fattas rörande mina barn. Vet inte hur jag ska agera utan att göra situationen ännu värre och mer obegriplig än den redan är.