Nu får det vara nog!

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att konfrontera dig ordentligt med det mest påtagliga av dina problem, men jag liksom du hittar ursäkter för att stoppa huvudet i sanden. Vi är bra på att spela charader i vår familj och jag tror att du tycker det är i sin ordning, bara allt verkar ok på ytan. Jag vet att du har det väldigt jobbigt och att du upplever att livet ibland varit hårt mot dig, men berättigar det dig att ständigt kränka oss andra? Vi som är de personer som du säger dig älska. Jag tror inte egentligen att du vet vad riktig kärlek är - den är nämligen villkorslös och följs inte av eftergifter eller tacksamhetsskuld. Javisst du kan vara givmild och tjänstvillig, men det blir inget värt då du ständigt påminner oss om vad du gjort. I en familj ska man hjälpa varandra när man kan, för att man vill - inte för att man måste.
Dessutom är inget som någon annan gör värt någonting i dina ögon - om du inte pratar med någon utomstående och kan skryta lite, det gillar du. Däremot är det sällan du ger direkt beröm eller uppskattning, då är du bättre på att skämta nedlåtande om vad vi gör eller hur vi ser ut.
Att du alltid måste racka ner på allt och alla för att själv framstå i bättre dager är något jag ofta upplever som extremt pinsamt. När jag var liten trodde jag på allt du sa, men det var länge sedan nu...
Det du måste förstå är att du skadar din omgivning genom ditt sätt att vara och att det är oförsvarbart. Du måste söka hjälp för att ta reda på vad det är som driver dig till att göra så här. Bara för att du mår dåligt ska du inte låta det gå ut över oss andra. Om du bara erkänner att du faktiskt har problem så kommer vi alla att stötta och hjälpa dig. Vi vill vara en fungerande kärleksfull familj. Med det som mål kanske du kan ta tag i detta nu, innan det är för sent.
Jag vet att du sörjer att du och min bror inte talat med varandra på många år, men det kommer inte att lösa sig av sig självt. Som det nu är kommunicerar inte heller din yngsta dotter särskilt gärna med dig längre. Hon mår så dåligt och du försöker inte ens att förstå, utan skyller din vana trogen problemen på henne. Ja hon har problem, men till skillnad från dig så vet hon det och går därför till en kurator varje vecka. Det är bl.a. ditt beteenede som drivit min lillasyster till att skära sig själv! Jag blev ledsen och förtvivlad när hon berättade detta för mig, men tyvärr blev jag inte ett dugg förvånad. Att bo med en person som har alkoholproblem och därför ofta är aggressiv och saknar förmågan till att känna verklig empati är fruktansvärt nedbrytande. Att detta är ett rop på hjälp måste väl ändå t.o.m. du förstå. Min lillasyster mår bättre just nu och hon är starkare än både jag och min bror var i den åldern, men snälla pappa jag ber dig... utamana inte ödet längre nu!

Detta är i stora drag vad jag skulle vilja säga, men det krävs mycket kraft och mod för att verkligen göra det. Jag ska göra ett försök på tisdag, när jag slutar tidigt och min syster och mamma inte är hemma. Vet inte vad jag är rädd för egentligen - arg blir han ju ändå alltid. Är förstås rädd att det ska gå ut över mina barn, att dom inte kan träffa sina morföräldrar. Vet att jag ändå måste göra detta nu - har skjutit upp det alltför länge.