Confession

Det tar emot att erkänna, men ja, jag ger mina barn halv- och helfabrikat till middag...ofta! Tidigare i mitt liv skedde det sällan och jag talade inte gärna om det - utan skämdes lite. Ville gärna att sinnebilden av mig var en italiensk mama som lagade all mat med kärlek. Trots att jag vet att mina barn inte uppskattar hemlagad mat mer än tid med sin vanliga svenska mamma, får jag dåligt samvete när jag inte lever upp till mina egna förväntningar på mig själv. Tycker nu att detta med matlagningen är ett növändigt ont som jag måste skriva om, för att rättfärdiga att jag och tiden helt enkelt inte räcker till. Jag lever ensam med två barn, som bara bor hos pappa varannan helg. Jag är nyinflyttad och det har varit lite problematiskt, vi har fortfarande kartonger kvar. Jag börjde jobba förra veckan, med allt vad det innebär. Jag måste köra runt halva stan för att lämna på dagis, min son har ännu inte fått plats i den nya stadsdelen. Vet egentligen inte varför jag överhuvudtaget tycker det är nödvändigt att förklara mig, men känner att jag mår lite bättre nu. Imorgon ska barnen hämtas av mormor och om dom har tur kanske vi kan äta hemlagad middag där också. På fredag ska vi försöka packa upp det sista och få ordning på vårat hem, det blir väl pizza då. Kanske lagar jag något spännande, kulinariskt på lördag...tacos eller nåt. Dom som känner mig vet att jag tycker det är fusk-matlagning och på gränsen till snabbmat. Det är ju bara att fräsa lite köttfärs och hacka grönsaker. Barnen kommer dock att bli glada, min son älskar att göra (och äta) guacamole. Dessutom kan vi kanske spela spel och se på en film. Italiensk matlagning á la Jamie Oliver får jag ägna mig åt senare i livet igen.