the end

Olikheter kan vara charmiga till att börja med, men de får inte regera mentalt. Då tar känslorna bokstavligen slut, när all kraft går åt till att försöka förstå och bli förstådd. För fem år sedan hade äktenskapet ett tillfälligt uppsving. Borde dock ha insett att förhållandet var dödsdömt sen länge, men viljan kan vara starkare än förnuftet. Detta resulterade i att jag äntligen blev gravid igen och min underbare son kom till välden. Lycklig över undret som skett, slutade jag för en tid att ifrågasätta vad som var fel. Inget kan väl vara det när man håller sitt ljuvligt doftande barn i famnen och man lovar att helt säkert att skydda honom från allt av ondo.
Skulle idag varken kunna se mina barn i ögonen eller mig själv i spegeln och le om jag inte slutligen gett upp...släppt taget.
Vi var inte ämnade för varandra och jag hade känt det en längre tid, men förnekat den känslan plats i mitt medvetande för att orka leva med mig själv.

Nu var det dags, nu skulle det ske.
Försökte förringa det jag berättat för en av mina bästa vänner, några veckor tidigare när han i all välmening frågade:
-Hur har ni det egentligen? Det var bara vi som var vakna, det var årets första dag. Raketerna var uppskjutna, champagnen urdrucken och jag var onykter.
-Vad menar du? sluddrade jag och försökte se oförstående ut.
-Jag ser ju att du mår dåligt, fortsatte han och jag kunde plötsligt inte hejda mig. Jag berättade allt.... nästan. Min vän var nog beredd på en del av det han fick höra - han blev inte förvånad, men han såg ibland så beklämd ut att jag nästan slutade berätta. Det kunde jag inte, Pandoras ask var öppen.
Nästa dag när alla som sovit över i mina vänners hus började vakna till liv, låg jag stilla och tittade på den sovande mannen bredvid mig. Jag kände ingenting annat än sorg över att det som kunde varit bra, men aldrig tillräckligt bra egentligen, nu snart skulle vara över. Inte en chans fanns nu att reparera det som varit chanslöst från början. Om jag bara hade varit ärlig mot mig själv, kanske vi båda hade levt i lyckliga förhållanden nu med personer som vi kunde kommunicera med. Att istället intala sig att alla har det så här ibland; gräset är inte grönare; det är otacksamt att inte vara nöjd med det man har; tänk på barnen; tänk på barnen.... Dåliga ursäkter för att stanna i ett dåligt förhållande!
Vid frukostbordet kunde jag inte se min vän i ögonen och gjorde mitt bästa för att i övrigt agera normalt. Det var inga problem att dölja mitt sinnestillstånd för mannen, han har aldrig lagt märke till sådant och om han gjort det har han inte undrat. Svårast var det med min väns livskamrat, som även hon är min kamrat. En mycket observant person (på gott och ont ibland) som naturligtvis fått ta del av det nattliga samtalet av sin man och nu ville fråga mig saker, men ville vänta tills jag tog initiativet....det gjorde jag inte, istället låtsades jag som inget hade hänt. Allt var som vanligt, jag drack för mycket igår och pratade därför lite för mycket...jag trodde inte någon var förvånad - det var ju inget ovanligt.
Det tog nästan två veckor innan hon till slut ringde mig och undrade inte om utan när vi kunde ses. Hon lät mig inte komma med undanflykter om att jag hade lite mycket för mig. Efter en stunds dividerande kring dagar och tider som inte passade, fick jag slutligen bestämma och valde:
-Lunch på fredag blir bra. Jag kan inte beskriva de känslor jag hade före, under och efter vårt samtal annat än som befriande.
Nu har jag sagt detta, nu är det sant på riktigt. Inte bara något som jag funderar på och som håller på att bryta mig sönder och samman känslomässigt.

Nu var det dags,nu skulle det ske.
Plötsligt blev jag väldigt strukturerad, ringde en annan väninna för att berätta vad jag skulle göra och fråga om min dotter kunde sova hos henne och hennes jämnåriga tjejer.
-Det går bra, svarade hon inte alls förvånat. Fortsatte vidare till sonens dagis och vi gick tillsammans till ytterligare en väninna. Vi fikade och jag pratade om det som skulle ske till kvällen och inga förvånade ögonbryn höjdes heller här. Först nu blev jag nervös, skulle hämta min dotter på fritids och jag var livrädd att hon skulle märka att något var i görningen. Barn har en förmåga att känna det på sig. Hon blev som tur var väldigt glad och uppspelt över att få sova över hos sina kompisar. När jag senare lämnade henne så tror jag ändå att hon kunde se att jag var orolig och lite stressad, men det hade jag i och för sig varit alltför ofta den senaste tiden...
Mannen märkte förstås ingenting när han kom hem. Vi åt middag och han småpratade (vilket fantastiskt trist och passande ord) om hur hans dag varit. Jag hoppades nästan att han skulle se på mig att något var fel och fråga mig om det. Naturligtvis gjorde han inte det och jag var inte förvånad.
Eftersom jag inte riktigt visste hur mannen skulle reagera, ville jag vänta tills vår son sov, tryggt... ovetande om sina ändrade framtidsplaner.

Nu var det dags. Nu skulle det ske.
Nu skulle jag säga det...göra det....säga delete....goodbye....tack, men nej tack.....ja vad säger man?
Jag kommer faktiskt helt ärligt inte ihåg exakt vad jag sa.
-Jag orkar inte mer nu...det fungerar inte längre...
Har egentligen bara gjort slut själv en gång tidigare i mitt liv, annars har jag blivit dumpad eller så har det runnit ut i sanden (ett alldeles för vackert uttryck med tanke på innebörden).
Det hela kändes som en usel film, med ett riktigt dåligt slut.
Mannen blev förvånad och förbannad!
Hur kunde jag bara göra så här?
-Så hemskt hade vi det väl inte?!
-Kunde du inte sagt att du kände så här?
-Du ska inte tro att det blir annorunda med någon annan!
-Barnen - tänk på barnen!
Försökte svara, men visste att det var lönlöst att försöka få mannen att förstå, att alla de gånger han tystat mig med:
-Måste du älta?! varit försök till kommunikation.

Idag känner jag ibland fortfarande sorg över det som kunde varit, men bitterheten har långsamt börjat lossa greppet om mitt förfrusna hjärta. Hoppas nu att jag har turen att i framtiden träffa en själsfrände, som jag kan kommunicera med. När en lyckas dörr stängs öppnas en annan. Det måste ju vara så, annars vore allt meningslöst och det är omöjligt. Tror innerligt på att meningen med livet är att vara lycklig med sig själv och andra.